jag vet inte varför och det gör mig galen

varför känns livet som en enda lång pina när världen runt omkring egentligen är vacker?

varför kan jag inte bara få vakna en morgon och känna glädje över att dra in ett nytt andetag istället för att önska att nästa blev mitt sista?

varför ser jag hans ansikte framför mig varje gång jag sluter ögonen?
De elaka hårda ögonen, de grova dragen och det halvlånga stripiga håret.
Den finska brytningen jag kommit att hata när jag åter igen hör orden han viskade i mitt öra.
Om och om igen som en skräcksaga utan slut våldtar han mig på nätterna när jag sover.
I drömmen är natten där igen, samma natt som kommit att bli en evighetsnatt, en återkommande skräck.

Varför går jag inte bara vidare?
Som alla andra?

Varför slutar det aldrig att göra ont.

Värdelös känsla av att vara värdelös. Odugligt skräp som bör kastas ut.

Orättvist mot de nära, varför ska de dras med ner i djupet när jag lika gärna kan avlägsnas som en fästing från deras kroppar...
Låta dem leva sina liv i ljus istället för i mitt mörker?

Varför gör orden hon inte säger så mycket mer ont än de hon säger?
Avsaknad av ord jag behöver.
Varför hemsöker hon mig? Svårt att klippa bandet..Saknar henne.
Hur gör alla andra?
När någon väljer att gå? Väljer fel väg att gå men blundar så hårt de kan för att intala sig själva att det är rätt?
Önskar att jag kunde glömma att jag en gång hade en mamma.

patetisk idag.

Riktigt självömkande patetisk och tillintetgjord.

Vad ska jag göra?

Enkla vägen bort eller den långa lidande utan slut?

Behöver någon som drar mig upp igen för det är så mörkt här nere på botten att jag inte längre ser vad som är upp och ner. Fel eller rätt.





Jag är trasig.
Full av ärr som inte bleknar.