Dagen bryter eld genom purpurfärgade
Kokonger, i en liten lund
Sitter du med din persika och din kniv;
Mitt argusöga, det är du, min atrocitet
Den breder ut sig som mastodontiska Irlandsgröna rymder
Du bjuder in mig för att bjuda ut mig, du hör
Och vet att jag gråter.

Jag har ett och annat att säga djävulen innan jag flyttar in i pisstunnan som jag kommer att trivas i, flera koppar kaffe, flera självbilder. Alltid det egna huvudet, varje cyanidkrystande, varje jävla helvete eller jag säger äsch igen och lever såhär:

Små spindlar bryter vattnets yta.
Jag drar fötterna som sjunkande skepp genom ytan.
Skimrande huggormar omkring mig.
Jag kan Klappa dem på huvudet.
Och de kan spinna som katter.
Och de kan rulla runt i den gassande solen.