Jag är en zombie-psykolog och vill så förbli, det är så enkelt.

Jag tror verkligen att jag är något, en elit-zombie till mänsklighetens tjänst.

Jag vet att jag alltid har rätt och andra har fel.

Jag vet att den som tänker som jag är intelligent.

Jag gör som jag alltid har gjort.

Jag tänker endast i nödfall, då allt är som det är i alla fall.

I think inside the box.

Jag tolkar allt precis som jag vill.

Saklighet finns inte, bara ”tycka-tro-känna-uppleva-intryck”.

Jag gör motstånd mot patientens verkliga problem – och hjälper patienten med
ett problem, som allvetande jag vet är betydelsefullare.

Jag vet att ett problem i samhälle eller omgivning alltid är ett problem hos
patienten.

Jag vet att jag minns rätt.

Jag begår aldrig tankefel när jag tänker så rätt, så riktigt, så fullkomligt.

Jag lyssnar av princip inte på något utanför mitt eget huvud, då jag redan vet.

Jag glömmer gärna vad patienten sagt och pratar om annat.

Det står klart att den som kritiserar mig är antingen psykiskt störd eller gravt
personlighetsstörd eller en idiot. Allt annat är uteslutet.

Jag brukar säga att många klienter ger många timmar ger många pengar, så bra!

Jag hindrar gärna problemlösning genom mental fixering.

Negativ människosyn är teoretiskt korrekt.

Jag fantiserar gärna om det jag saknar säkerställda uppgifter om.

Jag ger gärna råd om sådant jag inte begriper.

Jag betraktar mina tolkningar som säkrare än observationer.

Jag orkar bara tänka mig en tolkning av ett fenomen – och kallar det för ”perfecta
enumeratio”, som inte alls är ett tankefel utan perfekt uppräkning.

Jag generaliserar gärna, ju mer svepande desto bättre, och vad som faktiskt
händer i olika konkreta situationer är utan betydelse.

Jag framhäver min klokhet genom att uttala självklarheter.

Jag bryr mig mer om min verklighet än andras eller patienternas verkligheter.

Teorin är alltid viktigare än verkligheten, som man inte behöver bry sig om.

Jag ljuger och fabulerar så mycket jag kan före klockan fem.

Jag vet vad som gäller och tycker att kritiskt tänkande är blaha.
Och källkritik kring påståenden är tecken på psykisk störning.

Jag tror människor kan lösa alla problem genom prat, prat, prat.

Jag missar aldrig ett tillfälle att ta ut test ur skåpet och testa vanemässigt, när det
inte behövs.

Jag gör gärna av okunnighet fel bedömningar utifrån min testning.

Jag använder mest spännande test som ligger utanför saklighetens domän.

Det behövs inga styrande frågeställningar. Det är bara att klippa ihop alla
uppgifter och dra den slutsats som jag bestämde från början.

Jag begår gärna korrekta felslut och bedömningar av begärelse – fallacia libidinis.

Det kräver för mycket tankeenergi att göra symtomutredningar -
svammelutredning är mycket bättre. Spelar väl ingen roll när
och hur symtomet uppkommit och utvecklats...

Jag tycker inte det är meningsfullt att skilja på mig själv och den som bedöms.

Jag utgår från att allt patienter och kollegor berättar och det som står i
tidningarna är helt korrekt – varför skulle det inte vara det?

Det tar lång, lång tid för patienter att bli fria från sina problem.

Patienter bör helst aldrig befrias från sina terapeuter.

Vi psykologer är av en annan art än ”dom”.

Patienterna skall naturligtvis inte ha replik på det vi skriver om ”dom”.

Andra har åsikter, men vi vet.

Det enda som överträffar min dumhet är min girighet eller uppblåsthet.

Jag känner mig så otroligt överduktig och överklok och överetisk, så jag
skulle klara mig bra med hälften.

Jag är en zoombie-psykolog, mänsklighetens frälsare, ja en SuperJesus/inna/.

Jag tar med min idol Freud i min aftonbön. Den som inte gillar Freud är
psykiskt störd.

Gud tycker egentligen att psykologer borde bilda sekten ”Sanningens vittnen”,
vars medlemmar kunde garanteras evigt liv på Jorden.

Allt är så enkelt för en zombie-psykolog.

Tänkande behövs inte.

Kort sagt: Jag är dum i huvet, men har just därför
inte lagt märke till det.



Anm. Med zombie avses en levande kropp som (enligt voodoomagin) förlorat sin själ och i stället behärskas av någon trollkarl e.d. Exempelvis uttrycket ”en viljelös
zoombie” (Nationalencyklopedins ordbok) Ordet används i det föregående i en något uppgraderad och provokativ betydelse.