Mardrömmar om trängsel - Galler - Fängsel
Om hur jag faller bland rostiga stängsel
Smärtsamt tydliga detaljer har etsat sig fast
Och jag önskar att handlöst falla mot nåt vasst

Mitt svaga psyke spelar mig ett spratt
Som att jag sugs allt längre ner i en onskefull tratt
bland diaboliska skratt som ihärdigt hetsar mig
mot dom mörka tornen som väntar på att spetsa mig

...En känsla av att vara sprängd - inombords trängd
undanslängd -köttsligt förvrängd och själsligt uthängd
Bland ändlösa spiraler av dålig karma
Där ett brinnande inferno håller mina kväljande

minnen varma - det är fan så att jag spyr
Jag hatar att jag inte älskar det jag avskyr
Jag kämpar med tiden flåsande i nacken
Springer i den alltmer vertikala uppförsbacken

Med likartade dörrar så långt ögat når
Och jag får ta konsekvenserna för varje steg jag går
För efter varje steg jag tagit slås bommarna igen
Och då finns inte längre kvar och kommer aldrig mer igen


Jag hör röster ropa - allt är förgängelse
och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse
Rösterna ropar - allt är förgängelse
Ahhhhhhhhh......


Jag faller baklänges nerför en spiraltrapp
Medans fragment av allt som hänt hånar mig ikapp
Jag skriker i skräck och spränger ljudvallen
När jag faller ur den mänskliga mallen och spräcker skallen

Sen vaknar med ett ryck i en jämn överlappning
ur mitt vansinnes nyck med högt blodtryck och hjärtklappning
det är blott en upptrappning
min mardröm är min verklighet men i en annan tappning

Det avgrundsskrik vars förtvining tycks oändlig
har en bakgrund så mörk - dyster och oanständig
Den bittra verkligheten faller sällan i glömska
På andra sidan - finner jag allt annat än grönska

Jag har sprungit - vet inte om jag drömde eller var vaken
24år har gått och jag står fortfarande naken
Som en övergiven pantomim på en ödslig plats
Jag har gått från förfall till ruin på min livs strapats

Som att någon vill säga - \"Stå ditt kast
Ditt liv har varit mänskligheten till en last\"
Denna tomma gestalt hemsöker mitt inre
och jag känner hur jag bryr mig allt mindre


Jag hör röster ropa - allt är förgängelse
och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse
Rösterna ropar - allt är förgängelse
Ahhhhhhhhh......


Mina men - gav sitt sken i ett tidigt skede
Redan på barnsben var sinnet till bredden fyllt av vrede
Att dom inte kunde se det - det var så allting började
Och accelererade och blev allt snurrigare

Jag smed ondskefulla planer - insurrad i ovanor
Bortsnurrad i ondskefulla tankebanor
Avtrubbad - Mentalt rubbad - Jag blev skubbad med illvilja
Tills verklighet var svår att urskilja

Det kvarstår men - mentala varsåren
Tycks blotta sig allt mera genom åren
Det är en vedervärdig bizzart känslokall - Ett mänskligt förfalls
Sista sång - Jag är redo att gå skallgång

Dunkar huvudet i väggen - Känslan blir förstärkt
Det kan inte längre gå förbi obemärkt
Jag kastar mig ner för en spiraltrapp och stutsar mot ett stängsel
Och faller ner mot gatans trängsel

Sista andetaget fyller lungan och vidgar magen
Och jag slog emot marken enligt gravitationslagen
Mina spruckna läppar säger med skorrande röst:
\"Att finna vansinne är att finna sanningens tröst

Ty allt äro förgängelse
och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse\"
Jag vaknar igen - Allt går i loopar
Mina kvarlevor hör hur minnets efterskalv ropar:


Allt är förgängelse
och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse
Rösterna ropar - allt är förgängelse
Ahhhhhhhhh......