Och jag tänkte som så

att alla dessa dagar

alla dess mörka nätter

i ständig väntan

till slut skulle ge mig ett svar

Men svaret lät vänta på sig

hur jag än lyssnade

till hård tung musik

eller bara svagt avlägset brus

så hörde jag bara tystanden

Det var som ett samtal

med en enkel vit kakelvägg

utan några svar

men bara ett svagt eko

av mina egna frågor

Så till slut, efter en ändlighet

kom en visshet över mig

att svaret kanske är just det

att det för mig är att sväva

i oviss oändlighet

Att svaret inte är för denna värld

denna ändliga värld där jag vistas

med denna kropp

med denna själ

svär jag ständig oändlighet