Hon kysste tystnadens läppar farväl
hon kysste nattens bleka måne
för att dagen skulle återfödas ren

hon kysste tystnadens läppar farväl
hon vägrade vara tystnadens träl

hon vandrade där under
vitbleka stjärnor
där under nattens himladuk
genom snåren av förtvivlan och hat
hon kapade dess grenar

hon vandrade stark
genom köldens svidande timmar
hon vandrade där genom hunger och tårar
för att läka de sorgesammas själar

kysste tystnadens läppar farväl
kysste vindens hand
för att möta världen
tog din hand för att så sin
kärlek ibland dem som gråter
ibland dem vars själar har brustit itu

hon vandrade stark
genom förtvivlans svarta nätter
hon tände ett ljus
för den famlandes öga
hon vandrade orädd och vacker
för att läka de sorgesammas själar