Vill inte hamna i mina förfäders fotspår.
Helt utan vänner, som ett mobboffer på en skolgård.
Men ibland är jag ute och cyklar på hal is.
Halkar och ramlar och det tar tid
innan jag hittar tillbaks till friktionen,
resistensen, motståndet, tillbaks till solen.
Och jag inser att jag saknar er förbannat mycket.
Det blir aldrig detsamma om man köper en annan jycke,
startar ett annat band eller skaffar nya vänner.
Jag famlar runt på avenyer och i mörka gränder.
I perioder vill jag bli sexton igen.
Alla ljuva dagar, jag minns minst en.
Och jag minns mycket väl alla mina klavertramp.
Kanske är dom anledningen till att jag idag är ensam?
Mycket jag vill radera, många saker som jag ångrar.
Mycket som inte var mitt fel, som beror på att min skalle krånglar.
Men det är ju jag allena som får ta på mig skulden.
Alla elaka ord som jag haft i munnen.
Och allt våld, all fylla, alla brott jag begått.
Och mina ex, fan, inte ett öga är torrt.
Vill bara börja om från början och radera mitt förflutna.
Jag skäms så mycket, så många minnen jag vill leva utan.