Vem är jag att sitta här och göra mig till doms över andra.  I tjugo år har jag förvisat människor till allehanda straff.  Jag har försökt väga in sociala aspekter i mina försök att vara rättvis.  Men vart har det fört mig?  Jag har blivit utsatt för hot och smädelser.  Jag lever i ständig oro för min familj och har byggt ett liv för att skydda mig och de mina.  Ett konstlat liv,  avskiljt från människors vardag,  dom som jag ska ha förståelde för.  Jag har blivit en marionett i lagtexternas osynliga trådar. Men nu får det ta mig tusan vara nog.

Tänkte domaren,  öppnade fönstret och kastade ut lagboken i frustration.  Han knäppte igen den tomma dokumentväskan.  Dokumenten han haft i den hade gått genom dokumentförstöraren.  Han tog väskan under armen,  stängde lungt dörren efter sig då han för sista gången lämnade kontoret.

Ett tungt regn föll över staden,  smattrade mot pressenningen som täckte lastbilsflaket.  Chauffören som var sömnig efter en lång natt bakom ratten då han körde genom staden på väg till depån för att lasta av gods och äntligen få lite vila.  Regnet stänkte upp runt däcken och bildade en kaskad av vatten efter bilen.  Han såg inte lagboken han körde över,  förnam endast en skakning i hytten.  Lagboken slets sönder av däcken. Blad slets loss och spreds över vägen,  strömmade med vattnet ner mot rännstenen.  Rann förbi ingången till tingshuset och ovetande om ordens vikt sögs dom ner i ett avlopp.

Djupt nere;  under ytan;  dit som inget mänskligt öga vill se finns opejlade djup vi vet föga om.  Där ljuset inte längre är pågår ett helt annat liv.  Ett liv utan lagtexter,  ett liv där andra sinnen är livsavgörande.  Morrhår ledsagar invånarna genom katakombernas labyrinter.

Dit rann vattnet från öppningen i rännstenen,  slog en volt i luften,  tog ny fart och rusade fram i en underjordisk tunnel.  De övergivna arken hade inget annat val än att följa med på färden.  Genom shakt och krökar fann dom sin väg för att slutligen fastna mot ett galler.

Råttparet som var i färd att bilda familj och därför var på jakt efter mat och andra nyttigheter bevakade gallret stundligen.  Mången godbit hade lagts beslag på och släpats hem därifrån.  Nu var det dock andra behov som pockade på.  Jublande glada tog dom del av arken,  till och med smakade lite på dom (Kanske blev dom klokare, vad vet jag).  Ja, dom var perfekta.  Lagtexten bars därför med stor omsorg hem till hålan där dom huserade.  Efter nogrann bearbetning blev dom accepterade och antagna.

Några veckor senare hördes barnapip från råttfamiljens boning.  Det var ett fasligt sjå att mätta sju nya munnar.  Jag vill lova att både råttmamma och råttpappa hade fullt upp.  I vilket fall som helst var dom mycket nöjda med sin boning som var fodrad med domarens lagbokstexter.