Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Mina fingrar trillade förbi denna dikt idag. Den är arg, ledsen, den är jag.


långt långt bort

Lila armväck
Fyll mig med heroin!
Hjärtan uppe i halsgropen
Fyll mig med någonting!
Snälla rädda mig,
snälla rädda oss!
Vi är inte värda detta liv,
vi borde få mer!
Ge mig mer,
ge mig något jag behöver!
Snälla, jag ber dig så fint
här på mina bara knän
med händerna knäpta i en bön
för att få bo på en gata
bo i en stad
bo i ett land
bo i en värld
som inte är den här!
Jorden äcklar mig så,
snälla låt mig bo på månen!
Då stjärnorna och jag blir ett
och jag kan kolla ner på er
och sitta i min ensamhet
utan luft
utan liv
men bara jag slipper sitta HÄR!
HÄR i vimlet av otacksamma människor
och deras svikande händer
som slinker ur min så snabbt!
Jag vill vara fylld med något jag vill ha kvar!
Så snälla!
Fyll mig med stjärnorna!
Fyll mig med tomma andetag!
Fyll mig med något som inte är det här!




Fri vers av KajsaBjörk
Läst 293 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2008-07-08 13:43



Bookmark and Share


  Il poeta della luna
Stark text - verkligen stark!
Jag gillar dina stenhårda och allvarsmenande ordval som så väl passar till känslan du vill förmedla, en känsla som du också lyckas förmedla!
Den har en nerv som lever texten igenom!
och det smärtar att läsa den(!)
Jag bara gillar den rätt och slätt!
Gillar speciellt de två avslutande raderna
"Fyll mig med tomma andetag!
Fyll mig med något som inte är det här!"
som verkligen förstärker känslan
*applåd*

Patrik [läs gärna någon av mina texter]
2008-07-08
  > Nästa text
< Föregående

KajsaBjörk
KajsaBjörk