Jag sitter vid kanten till slottsdammen. Vattenytan är stilla nedanför mig. Jag kan se den gröna botten, full av liv men jag kan bara se en liten del av det. Någon slags gröna växter som ser ut som grankvistar, några iglar som simmar i vattnet, om det kan kallas för att simma, insekter som smeker vattenytan. Dammen är som en helt egen värld, obekant för mig. Slottet tornar upp sig majestätiskt bakom min rygg. En stenkoloss. Historien som inte flyttar på sig, evigt liv. Jag känner mig lite besvärad i närheten av denna makt, styrka. Jag är alltför liten för att få sitta här. Jag är inte en del av historien. Jag vet inte vad jag tillhör. Vanligtvis spelar jag musik när jag sitter här, men inte idag. Jag kan inte störa slottet. Jag kan inte göra så mycket väsen av mig, bli en orättfärdig del av historien. Slottet är allt just på denna platsen.

En liten fågelunge simmar i andra ändan av dammen. Kan inte arten. Ännnu en okänd värld. En del av historien? Denna lilla obetydliga varelse? Jag vet inte. Den ser vilse ut. Dyker om och om igen, försvinner en liten stund och kommer upp. Tomhänt, vad jag kan se. Den är helt ensam. Ett enkelt byte. Vilka rovdjur kan finnas i närheten? Rovfåglar? Katter? Kanske andra faror också. Det finns inga enkla vägar att komma ur dammen så den kommer antagligen att svälta ihjäl. Eller kan den överleva? Vad finns för en fågelunge i den här dammen? Dammen är okänd för mig, säkert för fågelungen också. Den försöker lära sig. Om dammen. Att hantera otryggheten. Men den kan inte bo här, inte överleva. Inte ensam i denna okända värld. 

Jag har sett den förut med sin mamma och tre syskon. För någon vecka sedan, i sällskap av min son då vi sitter på kanten och tittar på dammen precis som idag. Fågelmamman går längs kanten på dammen, förtvivlad. Det var inte meningen att hon skulle vara här med sina ungar som förskräckta simmar längs kanten på dammen utan att kunna komma upp, till mamman, till tryggheten. Små hopp ur vatnnet som inte räcker till. Den hårda, raka stenkanten är alldeles för hög. En av ungarna lyckas hoppa upp från vattnet till den första platån. Den följer mamman på den smala stenkanten, mamman springer oroligt fram och tillbaka bara några decimeter ovanför. Men det är en kant till för att komma upp ur dammen, komma till mamman, till den bekanta världen. Redan då känner jag en oro för denna familj men jag säger inget till min son. Vill inte förklara om livet och döden. Om faror, om allt som skapar historia.

En annan familj är där samtidigt som jag och min son: två pojkar med sin pappa och mamma, antar jag. Är de en del av historien? Har de känt slottets makt? Historiens kvävande famn som finns överallt runt oss. De verkar inte vara berörda ett dugg av detta. Pojkarna försöker hjälpa fåglarna med en planka, jag ser direkt att fågelungarna inte kan klättra uppför den alldeles för branta plankan. Hur kan jag veta det, jag kan ju inget om fåglar!? Men det visade sig helt rätt, ungarna kan inte gå uppför plankan utan fortsätter med sina hopp, otillräckliga, kraftlösa.

Jag har funderat mycket på fågelfamiljen sedan jag senast såg dem. Vad hände egentligen med dem? I dag har jag fått en del av svaret när jag tittar på den ensamma fågelungen. Jag blir ledsen för det öde som väntar. Jag vet inte nu att jag kommer att få mer klarhet om några minuter. Klarhet kring historien om fågelfamiljen. Fågelungen är med andra ord en del av historien! Fast är den det? Slottet är ju historia, inte en liten fågelunge ...

När jag stigit upp från kanten funderar jag om jag kan hjälpa ungen. Jag vet inte, jag kan ju inget om fåglar. Jag går ändå längs kanten mot den, utan att veta riktigt vad jag ska göra när jag kommer fram. När jag närmar mig simmar den förtvivlat bort från mig. Den förstår inte att jag kan hjälpa. Jag är okänd för den. Skrämmande, majestätisk. Jag ger upp. Det här är utanför mitt område. Jag är inte en del av naturen, vet inte hur den fungerar. Jag går längs kanten på dammen på vägen mot parkeringen. I ena änden av dammen ser jag två små döda fåglar som flyter i vattnet. Två av syskonen med all sannolikhet. Som dukat under i skuggan av slottets eviga liv. Det finns inget jag kan göra. Jag åker hem, det här får bli slutet på historien.

Det blev inget slut! Nästa dag är jag full med hoppfulla insikter om att jag kan hjälpa, jag kan vara en del av detta. Jag har funderat hela kvällen, försökt förstå den okända världen och tror mig veta. Jag återvänder med bröd i fickan. Försöker rigga plankan lite snällare, en bekväm lutning som ändå ska kunna få fågelungen hela vägen upp. Jag lockar med bröd. Jag riggar spår vid och uppför plankan. Fågelungen reagerar inte. Simmar runt, dyker, tvättar sig. Ser lite rufsigare ut idag. Uppgivenheten sköljer över mig. Det låter som om slottet skrattar åt mig. Jag slänger i resten av brödet och åker hem. Ett nytt misslyckande. Jag kan inte göra mer. Till slut tog allt slut. Med detta måste jag lämna historien.