Att låta blicken sväva över alla dessa utbrunna liv
var som att följa den smärtfyllda melodi
vilken besjungs av kvinnor
från generation till generation,
fasansfulla kval, bittra tårar, övergivna barnaskrik
och det ständiga främlingshotet, den kallt stirrande
överlevaren i spegeln stirrar bara tomt,
inte tillbaks.

Mitt ibland hyenornas tårar och de paniskt bedjande
spruckna rösterna, stiger upp, stundom ljusa
hoppfulla toner som då de antar fysisk skepnad
stärks och likt svalor lyfter, högt ovan berg och moln,
hoppet, ingivelsen, tron, anledningen
till att kvinnorna fört sången vidare
kvinna till kvinna, bröstmjölk till sång.

Varför de besjungna orden aldrig tycks
aldrig tycks blekna eller förlora sitt värde
då varje själ i sinom tid får lida sitt nederlag
istället för att avfärda hoppets besvikelser
och göra slut på upprepningens nedsättande löje.

De stretar vidare, trots att det de en gång varit
jagats ifrån dem, varför kamp intill döden
syntes än viktigare än tidigare, ingen ville dö
skild ifrån sitt forna jag, man eftersträvade överlevnad
då man önskade fredstid , det som flytt skola
komma tillbaks, så att de slutligen
kunde ända sina dagar som sig själva.