327 dagar

Regndropparna föll sakta ner från presseningens kant
Sergeant O'brien satt och rökte på sin cigarr och slipade sin kniv
-I don't want to set the world on fire
I just want to start a flame in your heart, sjöng han med sådan inlevelse så att de mörkhyade i vår pluton fick blinka två gånger och lyssna tre för att komma underfund med att sergeanten precis brustit ut i afroamerikans sång

327 dagar har vi befunnit oss här ute nu. Jag vet inte om jag någonsin vill hem; djungeln luktar hem för mig
Grå moln rullar fram över det som går att se av himlen

Menig Cambers tuggar på en bit från aloe vera plantan
Vi har talat om för honom att växtsaften ifrån de plantorna egentligen är till för att lägga på sår,
men han säger att genom att tugga på dem så läker de hans själ också

Menig McNamara satt och polerade sitt vapen. Han är yngst i plutonen och har en dotter på 1 år. Han kommer ifrån texas, under vissa tysta nätter så brukar han berätta om sädesfälten där hemma, om hur boskapen vandrar ifrån gryning till kväll och hur de brukar rida på hästarna och samla in dem
Vissa kvällar sitter han bara och polerar sitt vapen.
Oftast är han rädd och när bomberna faller hukar han sig ner varenda gång,
Jag hukar mig inte längre
Bomberna är ett svar i mitt huvud, de håller mig vid liv
Sålänge de faller måste jag skydda brodern bredvid mig jag måste fortsätta gå och fortsätta ladda om och avfyra mitt vapen


Vi ska röra på oss nu
Den kullen sergeanten ville komma förbi i förrgår skall bestigas nu
I mörkret är vi skyddade, i mörkret finner vi vår vän och vår fiende kan inte urskilja oss från trädens skuggor sa han och stampade på sin cigarr.

- Johnny ! skriker sergeanten hest och pekar på en svarthårig man med tanig kropp.
- Ta med dig 5 personer och gå i täten, var beredd på att begära luftunderstöd

Johnny pekar på mig, McNamara, Cambers, Louie och Richardson.
Vi vet att vi har inget annat val än att följa med

Djungeln andas tungt
Vi är på fiendemark nu, vad vet vi om jorden vi trampar på vad vet vi om kvinnorna och barnen som gråter till nattens tystnad och till dagens hetta. Vad skulle göra oss till bättre människor än dem
Vad är skillnaden mellan dem och oss,
gevären vi bär på? bomberna vi låter falla? Kängorna som plöjer genom marken?

Takten ökas nu, vi springer fram genom vegetationen. Springer över stockar rör oss likt jaguarer mellan träden, trampar de små bäckarna till floder
Är vi hemma, känner vi detta land lika väl som de andra ändå

Trummor i våra huvuden
håller takten med våra hjärtslag
slår i natten

Tystnad blickstillhet
vi lägger oss ner på marken bland växterna, något rör sig framför oss något söker framför oss.
De går tyst över marken, lyser med facklor.
Det har börjat nu.

Herre, hör mig.
Låt dina öron höra min vädjan
Rädda mig och de mina inatt Herre.

Alpha-Five,
Hot-Wire-Six-Alpha-Bravo här.
Jag behöver artilleri över
dessa koordinater: 9-3-3-0-1
Nu

Vi reser oss upp allt går i slowmotion, benen rör sig framåt utav sig själv
Geväret slår mot axeln, gång på gång på gång
De faller som tunga stativ ner mot marken, de hinner inte förstå vad som händer.
Regnet faller, åskan över oss mullrar i takt med gevären

artillerielden faller över kullen sergeant ville nå.
Fienden ligger ner, orörliga i nattens hungrande värme

Var är McNamara?

Son, where are you ?
I can't find him.
search!
search for him!

En man från vår pluton ligger ner på marken
han håller sitt polerade gevär i högerhanden, och id-brickorna i den vänstra.

-Från djupet av mitt hjärta,
gråter jag för dig, Herre
Bevilja honom evig vilja,
Herre
och låt evigt ljus lysa på honom
och genom Guds barmhärtighet,
får han vila i fred. Amen

Vi går uppför kullen, artillerielden har upphört och våra gunship har återvänt till basen många, många mil härifrån. Vi har fått order om att gå upp för kullen, inga fiendesoldater skall finans kvar. Terrängen är kal, hård och blodig.
En flod sträcker sig nedanför kullen och efter den början djungeln igen
Vår pluton har kommit ikapp oss och skådar förödelsen som vilar i våra händer
I våra blodiga händer.

Tystnaden faller åter i våra munnar
drar åt sig likt taggtråd och snörper åt våra tankar. Vi är inte regeringens maskiner, vi är inte politikernas poletter. Vi är alldeles ensamma,
ensamma med blodiga händer i ett land långt ifrån dem som ger order om något de inte ens vet vad de talar om, endast för att kunna hålla en liten större del av världen i sina egna händer.

fotsteg hörs och vi vet; vi kan höra för djungeln har blivit en del av oss.
Cambers tuggar på sitt aloe vera
-Vi har inget luftstöd
Vi är ensamma säger han utan en darrning i rösten och blickar mot kanten av djungeln
Det är dags nu, än en gång
För friheten broder
för friheten

De stormar ut ur djungeln
Vårt artilleri är vid basen nu

Alpha-Five
Hot-Wire-Six-Alpha-Bravo här
Fienden är kvar, de stormar ut ur djungeln
jag repeterar fienden är kvar
skicka tillbaka luftvärnet!

- This is the end
my only friend the end
of our elaborate plans the end
of everything that stands
the end
no safety or suprise the end
I'll never look into your eyes again

Cambers hade endast en favoritlåt
The end
Hans röst ekade över kullen och för en sekund, endast en sekund
verkade han paralysera fienden.

De rörde sig mot oss
våra män föll, ner mot den blodiga marken
Sergeant O'brien sprang mot dem, höll sitt gevär i armarna likt en fjäder och avfyrade skott efter skott.
Men han föll

Det brann till i min högra sida, min uniform var rödfärgad
Enorma smällar hördes
Napalmen föll över oss
dansandes med blodiga händer och kroppar i ett napalmregn föll vi för fienden
Det brann till i min kropp än en gång och jag föll

Ett eldhav flyter över himlen
Så stilla det är, napalmen regnar över mina ögon, regnar ner med eldhudflagor och löv
I floden ligger sergeanten och flyter. Hans ögon är tomma, undra om han också ser den vackra eldhimlen

Jag kan se de vackra sädesfälten McNamara berättade om
Hur de vilda hästarna rider över ökentundran

Cambers låg bredvid mig
hans aloe vera blad låg pressat mot buken och i munnen låg ett blad.
- Jag har gjort många misstag i mitt liv,
Men så mycket som jag läkt min själ måste Herren ta emot mig.
Hans pupiller vidgades och aloe vera bladet föll blodigt ner till marken

Regnet faller neråt, sköljer bort vårat blod

- Louie? Varför blöder dina ögon?
- Johnny? Varför är ditt mörka hår rött?
Skrik hörs i gryningstimma, skrik dör i gryningstimma
Rosenkantad morgon kommer till mig nu
Sergeantens slipade kniv satt nerstucken i marken

Vårat luftvärn kom flygandes i eldhimlen. Propellerbladen hackar igenom natten.

Herre,
bered en väg åt mig och de mina.

För friheten broder