I gamle tider man såg dem danse
te fiol och dragspel i sömmernatta.
Det var kutter och smek i skogen
och bort i backa man hörde skratta.

Det var Karin den söte väne
och Gösta Bråten en riktig vilding.
Det var Äva och handlarns Hilding
och månge fler fanns det där.

Och inte då de tänkte det var så hårde tider.
De danse så svetten trängte
och glömde tid och rum.

De danse hambo, vals och polka,
de danse schöttis och fin slängpolska
och spelte de modernt,
så blev det patrikatt.

Ibland blev bråk emellan bya,
särskilt mellan Slaka och grannen Sya.
Och de slogs så blodet stänkte
och fjärsman i gräset lätt de sänkte.
För med en hutt innanför storvästa.
De blev så starke som ardennerhästa.
Det blev nacksving och ömvänt livtag
tills de ramle ikull.

Det var i forne tider och inte fäll man stiger
åt sidan snäll och niger
för grannbypöjkas skull.

Och Lill-Maria så rö om kinna
och han Per-Rickard så snabb som vinna.
De sågs tjuse och ute i vråa man såg folk snuse och buse.
Och månge hjärtan i brösta bulter
av förväntan och av bråned.
Man såg dem kele man såg dem pusses.
ja, stå mun mot mun.

Det var i forne tider man såg dem danse lätt.
Det var i gammal kultis som blodet rann så hett.

Fast de fick plikte för sina nöjen,
för sin virvlande kärleksdans.
Det kom söcken och bistre tider
och följder av älskogstrance.
Men hade de ej haft så roligt
hade det varit mycket troligt
att det varit på det viset-
att inte ens vi fanns.