Jag tänker på hur det är att vara (en första) klassens pajas, en kunglig narr och underhållare. Skrattar först som skrattar störst och det finns aldrig plats för frågor. Dina ögon är ett enda stjärnstopp mot mina, och vi leker inte arga leken mer.

Och jag tänker på ord och mest av allt på aldrig. På om -
aldrig är ett starkt ord (det är värst vad vi tar i).
Eller -
aldrig är ett falskt ord, en lögn som aldrig behöver uppdagas, förklaras och rätas ut, för precis som vissa andra ekvationer (omöjlig kärlek, tolkningsföreträde och bara en gång till) tar ordet aldrig ut sig själv.

Jag är så nära nu.