Javisst, purpursvalan flyger
från mig
bortåt med frostbiten förlupenhet.

Mina sista dagar i kristallgrottan
mitt kött är hö
under ängspringande eufori
stoppar jag min snopp i munnen.

Hostande syndafloder i blodet
tungspetsen ryser, fast
i ekolodsrepet kring själen.

I min hals och ut i blodet, blodådrorna sjuder
mörkare, som ett gift, repet
kring livsträdet, får hänga där och dingla
med fötterna mot underjorden.

Ett litet speciellt rike för mitt jag och jagets kopior
där jag varje morgon kan döda mig själv
innan jag somnar om, så är det när allt står still
eller så är det något man hittar i sin byxficka.