Jag skulle skriva om fasan, skräcken igen. Jag hade gjort den ordinär för att mina ögons lättja ens skulle kunna skönja dess yttre sfärer, allt kändes lika fel, skräcken var egentligen min enda vapenbroder. Jag hade satt bockar framför begär, kände mig som ett andrahandsbesvär, icke nu, senare och tyst, din sovande byst har alltid varit lika iskall som din vakna tystnad. Njurkrig. Vi hade kastat våra njurar upp mot sällheten för att uppleva skräcken men de återvände alltid som fria individer, glada till och med, kunde inte ha föreställt mig något värre. Utomhus, på skoj, på riktigt, ganska långt utanför, tankefradgan lyser ur korpgluggarna när hjärnhalvorna byter sida med varandra, men ögon tycks alltid fullständigt slutna, ständigt i jakt på något längre och längre in. Jag visste att de borde slå sig blodiga i en grotta, slå dank med tiden, avveckla varandra, förmodligen livet i baklås, en ljummen tristess öppnar försiktigt grottans eko, in med hela karaktären och är i dig.