Jag hörde mig tänka:
"-Det gör så ont att jag måste leva med att leva utan."

I ett evigt spekulerande
som inte gör någon unik i det här
isblåa havet vi lever i under en
vemodets glaciär av tomhet.

Perfektion existerar
egentligen inte, den är
som mycket annat, den blir
slås fast, sen är den över.

Greken i mig hörde mig tänka:

"-Där döden finns, finns inte vi."

Skall man vara
så rationell och kynisk?
Därtill, är inte allt lika mycket
en undermedveten tvångsneuros?

Tänk om jag genom detta
söta förnekande, skapar mig
perfekta förhållande för ett liv i synd
och huxflux-religiositet på dödsbädden.

Hela livet avskärmar sig från
det fundamentala
i existensuppbyggnaden,
jag är verkligen ingen
tibetansk dödsmunk.