Varför slår inte blixten ner i det lilla ljuset
i de intressen som finns kvar?

Strosade
som Genet-matrosen
flöt kvarter häråt
vidare och däråt.

För mycket asfalt
för lite pumpande hjärtan
jag vill att du skall äta mig
och jag säger
hej verklighet

vi ses väl inte igen.

Kanske det, sa den
vad bringar mig denna lycka?
Å, hjärtebarn, du får bida din tid
precis som jag, jag är verklighet
jag är tiden, vad tror du jag bidar?
Jag har inget sinne, men allt har ett
ok att bära.

Jag vet inte
hjälp - för
jag vill inte.

Luften allt tyngre, blåsvart
i drömmen, förförd
buren av toner
mot förnimmelsens valv
av hänförelse,
intet, intet, intet
så långt de slutna ögonen kunde nå.