Det jag vill utgå ifrån när jag sätter mig ned och skriver det här är fåglarna. Men har man inte själv stått där bland borden eller varit en av tjejerna eller kvinnorna eller männen eller pojkarna som sitter på en av de hopfällbara stolarna omkring dem, kan det vara svårt att föreställa sig hur dom såg ut.
Jag suckar och lutar mig fram över skrivbordet, skriver:
”Ett plastparasoll sticker upp ur grusplanen, och grusplanen är på högersidan kantad av en rabatt full av blommor. På vänstersidan kapas den av en häck som gränsar till motorvägen. Och när jag står där med armarna fulla av tallrikar och vattenglas, av servetter och fruktdrinkar, maträtter, kakor och bullar, är jag en del av den. En del av grusplanen alltså, och en del av trädgårdsmöblerna som fyller den. Samtidigt är jag helt avskuren från människorna som sitter där och äter det jag ger dom. Och på samma vis har jag separerats från fåglarna.
De äter också av maten jag bär, men även om jag själv tar en tugga då och då är mina vingar fortfarande försvunna.
Nu sitter jag här framför skrivbordet med en penna och ett par papper. Jag ska skriva en text och jag ska kalla texten jag skriver för Fågelbollen. Och jag ska kalla den Bollen av fåglar eller Fåglarna som blev en boll. Och barnfamiljer skall sitta samlade kring borden med mat i sina händer och mat i sina ansikten, med mat i munnarna och med mat utsmetad över kinderna, medan fåglarna samlas på ett av grusplanens bord – ett som för ögonblicket lämnats tomt. Och flickor och pojkar, män och kvinnor ska se sig om när de hör fåglarna skria, men jag kommer inte att vara där. Jag kommer att vara långt borta, begraven så djupt i den här texten att ingen kan se mig.”
Bollen av fåglar, skriver jag.
Jag stryker över de tre orden och ersätter dem med Fågelbollen.
Även Fågelbollen blir överstruken och Fåglarna som blev en boll fastnar i mitten av raden under.
Och jag förstår att det jag skriver nu kommer att löpa i en cirkel. Det kommer att bukta, böjas och vridas tills det sista ordet hamnar innan det första.
”Men jag såg det ju faktiskt”, säger jag. ”Jag såg dem där på bordet, fastän jag var någon helt annanstans, och det måste väl ändå betyda någonting? Det måste väl ändå räknas?”
Varför bilden av fåglarna är så viktig för mig? mumlar jag.
Ja, varför är bilden av fåglarna så viktig?
Varför är bilden av fåglar över huvud taget?
Varför just fåglar?
Fåglar flyger ju. De rullar inte, så varför samlades de i en boll? Och varför satt de där och knullade på bordet med en massa barnfamiljer samlade runt sig?
Under alla fjädrar döljer sig inte så mycket. När man skalar en fågel blir den avsevärt mindre. Däremot är de seniga och fulla av töjbara vävnader. De vränger sig ut och in, en efter en.
På uteserveringen framför kafét där jag jobbar vränger sig fåglarna medan de dansar. Och deras nakna lemmar greppar varandra. De brottas helt nakna, inte en fjäder så långt ögat kan se. Inte ens en näbb. Ett tag såg de ut som om de försökte forma en spindel. En sån där spindel som bara är en klump i mitten, uppburen av åtta sprattlande hårstrån.
”För det mesta är fåglar bara duvor eller sparvar”, fortsätter jag. ”Ibland kanske en mås eller en kaja. Men här, bland gruset och borden och buskarna, i skuggan av parasollet och dånet från motorvägen, är de så mycket mer. Mer än ugglor och trutar, fasaner, skator och pelikaner.”