Inte är det

det sneda leendets lov

den stolta
knyckande
nacksången

och stelbentsgången
fulhetssprången

ut på bryggan
som jag vill sjunga

men ändå
är det

den vridande smyckesjakten
pladdriga pratapåfrakten
av de riktiga orden
som hörs

från förstånd så
bort från känsla
pang på ner i avgrundsmun

stum så till sist
där vid ytan
en stilla hand

trygghetsrand
bara där

ser hud på hud
smakar salt som hav

tänker så

på dig
på gud
vem vet

på den
på den som ger
ett smakprov

av

Himmel

och den
förbannade
stoltheten