Jag går bervid min mor. Jag vill hålla henne i handen, men hon säger att jag ska gå själv. Det är dags att bli stor säger mor. Jag har en klump i magen.
Den går inte över. Det är allvar. Mer allvar än att gå till doktorn. Det är sent på sommaren och här uppe är Augustis morgnar redan kalla och regntunga moln hänger i luften. Vårt område är nybyggt. Helt nytt. Det finns fortfarande en massa åkermark kvar. Men den delen av ängen utanför vårt kvarter där jag leker har grävskoporna satt tänderna i. Jag är ledsen för det. Jag är ledsen för ängen och för blommorna och för hösten. Jag är ledsen mest hela dagarna. Mina kompisar från sommaren, från landet, bor inte här i stan. Det finns killar på vår gata, men dom är större och dom gillar inte mig för jag är mindre och snabbare än dom i landhockey. Det är orättvist. Jag borde få vara med men får inte det fast jag både gör mål och räddar en massa bollar när lagen från dom andra kvartern gör anfall. Min mor säger att landhockey är nog inget för mig ännu. Jag får växa till mig. Allvaret som ska drabba mig heter skolan och jag vill inte dit.

På skolgården står alla mammor, och någon pappa i skägg och glasögon, tysta med sina barn i handen. Grå himmel, gråa föräldrar med tysta barn i färgglad galon. Men jag håller inte min mamma i handen och vid åsynen av skolgården, som mest av allt är en lerig byggarbetsplats vaknar jag till. Där finns brädor och spikar och en cementblandare. Jag leker med cementblandaren. Jag drar i spakar och får den att rotera. Kul. En kille som visar sig heta Rolf ansluter sig och börjar hjälpa till med vårt illa definierade projekt, som mest går ut på att få cementblandaren att röra sig åt något håll. Vilket som helst. Det gör den och smäller i metallställningen hårt och högt när den ställer sig i tömningsläge. Alla föräldrarna hoppar till, en pappa tar tag i min arm och drar mig till mor. Han pratar om ansvar och att han har ett eget företag. Jag frågar vad ett företag är förnågot och mor säger åt mig att stå still och vara tyst, men hon tar inte min hand och just då öppnar fröken Hansson och ber oss komma in.


Dagarna i skolan går bra. Värre är det på rasterna. Ingen känner någon och ingen verkar dela min böjelse för livliga lekar. Utom Rolf. I början går mor med mig men när jag springer framför henne så säger hon att nu kan du vägen och jag får börja gå till skolan själv. Det är ganska stökigt i klassen och fröken har svårt att hålla rätt på alla barn. Vi klarar oss bra på svenskan, men när vi ska rita klarar inte fröken Hansson av disciplinen. Skolan liknar inte alls vad jag väntat mig. Man ska ljuda "O" till en bild av en orm och man ska flytta kuber mellan olika cirklar. Jag vägrar i mycket. Jag vet redan vad man ska göra i skolan. Läsa och lära sig gångertabellen. Jag och Rolf går i tur och ordning på toaletten, men vi kommer inte tillbaka till klassrummet. Vi smiter ut. Ut i röran på skolgården. Ut bort från stängslet som stänger in oss. Över diket och in till bonden på andra sidan skolgården. Vi smiter in i hans ladugård och upptäcker att han har får. På något sätt kommer fåren med oss tillbaka till skolan. Jag vet inte hur. Kanske för att vi matar dem med Rolfs godis. Kanske för att dom har tråkigt. Min morfars djur går fria på landet, så det känns bra att fåren följer med oss. Jag vill visa skolan hur djur ska ha det på riktigt. Jag vill visa fröken Hansson att jag vet hur får ska skötas. Så fåren följer med och när fröken Hansson öppnar dörren för rast smiter det första fåret in i klassrummet. Sedan följer flera efter. Det är får över allt. Bonden har fler får än min morfar. Många fler. Det är får i hela skolan. Inne på dass. Ute i leran vid cementblandaren och inne i klassrummet. Hur fröken Hansson än försöker vill inte fåren ut. Så fort hon får ut ett får kommer ett annat in. Får är nyfikna djur. Det blir ingen mer skola den dagen. Jag går hem och jag vet att jag kommer inte att berätta något av detta för vare sig mor eller far. Inte ett ord.