Den gamle var därmed sitt öde

en biroll i skymundan, en skam

snart bara en luft periferin

En munter marschmusik avtog

i takt med gamlingen andhämtning

i tapetens helvita inre kunde han

skönja ett djupblått böljande sista hav

av frammarscherande trupper

med neonvita ögonljus

vilka skimrade av segerns blida lyster

somliga bar kransar av liljekonvalj

kring sina ostyriga lockar

de väldiga enhetslegionerna som

skulle ta honom med sig

närmade sig med stormens fjät

och klev ut ur väggen, in i verkligheten

döden är här nu, jag är rädd men nästan fri

snart: futurumvärldens avslutande sekund

nu, verkligen

den slutgiltiga, enda skräcken han erfor

låg i det faktumet att fotografierna

skulle vittra sönder, liksom en fresk

ansatt av osaliga blickar

snart vaggad till underjorden

under en mystikens exspansiva eld, närkamp

inget trött motspjärn, bedövad

av det förgågna, det fördolda och

det flyende varat, inom räckhåll

den tvångsmässiga visheten