mannen stod ett tjugotal meter till vänster om mig.
liksom jag vid vattenbrynet.
han matade måsarna i och över den konstgjorda sjön med bröd ur en konsumkasse.

vitt bröd och förmodligen färskt.

tydligen tog han ingen som helst hänsyn till det glykemiska index som härjar i var mans medvetande.
å andra sidan; vem har någonsin sett en småfet mås?

längre upp ovanför sjön svävade ett rödviolett moln ensamt i skymningen.
det hade uppenbarligen slitit sig fri från de övriga.

jag funderade en liten aning på hur det skulle vara att anta skepnaden av en mås. hur det skulle vara att kunna äta hur mycket vitt bröd som helst utan att oroa sig för denna handlings fruktansvärda konsekvenser.
hur det skulle vara att kunna lyfta mot den där rödvioletta frigörelsen svävandes i den blå fonden och se solnedgången och stadens allt längre skuggor ur dess vinkel och sedan noggrant välja ut nästa offer att spilla ner.

den närgångna svärmen av skrikande måsar slöt sig allt tätare runt mannen och han visade genom några korta baklängessteg samt med en blick åt mitt håll att hans oro växte i samma takt som mängden bröd i kassen minskade.
han sökte febrilt en värdig sorti.

all fisk de äter balanserar förmodligen upp deras diet av vitt bröd.

vid nästa tillfälle jag möter någon jag känner ska jag hälsa med; "hur mås det?" och le åt min banala ordvits på samma sätt som jag ler när jag träffar någon jag tycker om.