Jag är osäker på hur jag ska börja. Sitter gömd under lakanen, jag är rädd, jag gråter. Det är jättemörkt.
Utanför hör jag bilar, övertrimmade mopeder. Försöker dränka ljudet av stad med Yann Tiersen. Hjälper inte hur mycket jag än höjer ljudet på min nano, spelar ingen roll hur spräckta hörlurarna plus mina trummhinnor blir.
Ljudet försvinner inte, kommer aldrig. Precis som känslan är.
Vad säger alla? ”Det gick så snabbt”?
Men det gick inte snabbt. Jag såg allting i slo-mo. En bil, två lysen. Du sprang över vägen. Hur dum får man vara.
Var det någon där uppe, som önskade mig detta? Ett halvt liv. Du var ena halvan, den glädjande halvan, uppiggande. Pirriga, och nu inte alls.
Hur funkar man när hälften är borta? Hur ska jag bygga upp den igen?
En stol med två ben kan inte stå, en mp3 utan ena batteriet går inte att spela upp musik på.
Fast jag borde inte likna dig vid något materiellt egentligen, du var mest naturlig. Rakade inte benen. Men du rökte med mig, alltid marlboro, alltid vid bron utanför Kungskyrkan.
Uppe i mitt tak växer spindelväv men jag orkar inte tänka på det. Mina anteckningsböcker är fulla av allt du sagt till mig. Vad det kan betyda, och tankar om dig. Du är död nu. Du slutade fungera.
Hur kan det bara bli så? Hur kan någon sluta andas.
Jag har alltid haft svårt att tro på sådant. Att ett liv bara slutar, att ord som blivit sagda, av hallonläppar som aldrig varit mer verkliga, inte finns längre.
Imorgon är det begravning. Jag önskar jag kunde gå med dig, inte att det är du som ligger i kistan.
Det var för tidigt. Du har aldrig varit dum, kan inte vara ditt fel. Jag fortsätter intala mig själv det, att det var någon annan, någon med makt som tog ditt liv. Inte ett dumt misstag.
Du sprang aldrig ut framför bilar.