Det ringer ut. Äntligen.
Jonna plockar långsamt ihop sina saker medan resten av eleverna som redan gjort det innan lektionen slutat rycker åt sig böcker och pennor och är ute ur klassrummet på några få sekunder. När hon sakta går ut i korridoren ser Jonnas lärare efter henne. I hennes blick ryms frågor, frågor som ingen hittills vågat ställa.

I Jonnas skåp finns många bilder, men till skillnad från sina klasskamrater föreställer inte bilderna kompisar och pojkvänner. Nej, de föreställer idoler. Idoler, som de flesta på hennes skola aldrig hört talas om. Bilderna är också hennes egna teckningar, som hon tecknat under lektioner. Hennes teckningar föreställer allt möjligt. De kan föreställa möbler, de kan vara landskapsbilder, de kan till och med föreställa folk från hennes klass, eller lärare. Innan Jonna lämnar skolan, tar hon ner en av hennes bilder från insidan av skåpdörren. Den föreställer Rebecca. Hela skolans prinsessa.. Flickan som alla tjejer vill vara, hon som alla killar vill ha.

På väg hem tänker hon tanken, ”kanske skulle det vara bättre om de verkligen mobbade mig? om de retade och misshandlade mig? de skulle ju i alla fall se mig…”. Ingen vet hur hon känner.


”Jonna!
Jag är ute med Jon på stan,
och Anja är och tränar. Ring
om det är nåt! Älskar dig!!
Mamma”

”Som vanligt, då”, mumlar hon irriterat. Mamma har lagt ner all sin energi på den där Jon den senaste tiden. ”’Ring om det är nåt’, jovisst. Och förstöra din dag?” Jonna är inte glad, men å andra sidan inte särskilt överraskad heller. Men måste verkligen Anja ha så mycket för sig? Är det inte träningen så är det något annat – fika med kompisarna, nå’n ny kille eller något nytt band att dyrka. Jovisst, syrran ska ha ett eget liv, men kan hon inte vara något med sin lillasyster? Jonna är visserligen van att bli totalt ignorerad av sin syster emellanåt, men nu när hon börjat på en ny skola, där hon blir totalt ignorerad – en systers kärlek och omsorg skulle liksom göra lite nytta nu! En macka skulle smaka gott nu, tänker Jonna och letar genom kylen.

Resten av dagen tillbringar Jonna på sitt rum. Hon målar. Teckningen av Rebecca måste arbetas igenom lite mer. Hon börjar om från början, gör skiss efter skiss. Ser på varje bild av hela skolans drottning hon kan hitta. Foton på henne är det gott om. Varje bild hon fått skickat till sig efter klassresor och liknande har hon skrivit ut. Hon studerar dem ingående.
Till slut börjar hon på sin första akvarell. Hon är helt koncentrerad på sitt arbete, och märker inte ens att hennes mamma kommer hem. Hennes händer arbetar och hennes läpp blir mer och mer hoppressad mellan tänderna. Hennes ögon flyger över bilden, och hon bedömer att den är klar. Hon jämför akvarellen med skisserna, och fotona. Då hör hon mamma ropa att maten är klar. Plötsligt känner hon hur hennes hunger nästan övertar hela hennes varelse. Hon slänger en blick på klockan – 21:27. Med en suck slänger hon en sista blick på sin senaste skapelse innan hon lämnar rummet. Så fort dörren är stängd springer hon nerför trappan, och in till köket där hennes mamma och storasyster väntar. Till sin stora besvikelse upptäcker hon att även Jon är där, men hon gör sitt bästa för att dölja det, genom att fokusera på sin hunger och att mamma faktiskt gjort hennes favoritpaj. Hon slår sig genast ner på en stol – den stol som är reserverad för gäster, eftersom kräket Jon såklart tagit hennes plats – och inväntar orden. Efter vad som verkar som en evighet säger mamma slutligen ”Varsågoda att börja!”. Naturligtvis ska Jon börja ta, han är ju ”gästen” – trots att han nästan bor i huset. Sedan slänger sig Anja över maten och ska absolut ha först, för hon har ju kämpat med träning och plugg HELA eftermiddagen. Innan mamma hinner sträcka sig efter pajen rycker Jonna blixtsnabbt till sig den och öser upp en rejäl portion. Naturligtvis ska man ha lite sallad till också, men innan någon hinner erbjuda henne något att dricka slänger hon sig över sin portion. Hennes bordsskick är inte det bästa den här dagen, och när hon tittar upp i Jons ögon inser hon att han antagligen tycker att Jonnas mamma Karina ska göra sig av med henne. Hans blick är nästan hatisk.
- Förlåt mig att jag är hungrig då!
- Va? utbrister han till synes oförstående.
Hon ger honom en blick som klart säger att han kan dra åt…
- Men Jonna, vad är det med dig? undrar mamma.
- Jag är hungrig, det är vad det är med mig!
- Du behöver väl inte vara otrevlig för det!
Jonna ids inte svara på det, och ignorerar mamma helt medan hon med stor aptit hugger in på pajen. Mamma sitter en lång stund och iaktar henne, medan hon försöker komma på vad det är för något som flugit i hennes dotter.
- Mamma, jag kan gå ut på fredag kväll va? Det är en fest hos en kille i klassen, och alla vill att jag kommer, och ärligt talat jag också. Det kommer att bli årets händelse! Och förresten så kommer hans föräldrar att vara hemma, utbrister Anja plötsligt.
- Är det säkert, det? frågar mamma misstänksamt.
- Absolut! Och förresten så kommer det bara att va typ tio pers där.
- Så ”alla”, som vill att du kommer, är alltså – tio personer, frågar mamma lite lagom sarkastiskt.
Anja himlar med ögonen och tar en tugga till. Hon ser frågande på mamma.
- Jag ska tänka på saken, säger hon till slut.
Anja försöker dölja sin glädje, men vem som helst kan se att hon nästan exploderar av lycka.


Den kvällen ligger Jonna länge i sängen och tänker innan hon slutligen lyckas somna. Hennes känsla av otillräcklighet och mindervärde driver henne nästan till vanvett.
Nästa morgon känner hon sig inte mycket bättre. Långsamt gör hon sig i ordning för skolan; hon äter en förfärligt äcklig frukost, bestående av gammalt bröd med marmelad. Sedan hon står i evigheter och ser på hennes sorgliga samling kläder, och inser att hon inte har någonting att sätta på sig. I desperation smiter hon in på Anjas rum och lånar en svart, tajt tröja. Den passar henne faktiskt riktigt bra. Den sitter mycket bättre än på Anja! När hon ändå är i farten passar hon på att sno en grön, blommig kjol ur mammas garderob. Hon använder den ändå aldrig. Efter att hon kastat en blick på klockan tar hon sin väska och snör på sig kängorna innan hon kastar sig ut genom dörren.

Hon är nästan sen till lektionen, men hinner mirakulöst i tid.
- Det var nära ögat, ler hennes lärare åt henne då hon försiktigt glider in genom dörren.
Hon ser hur Rebecca och hennes ständiga följe fiskar något och ser nedlåtande på henne. Deras blickar träffar henne som giftpilar. Hon sätter sig på sin vanliga plats, längst ner i klassrummet, i det högra hörnet. Lektionen kan börja!
Deras lärare meddelar att idag ska de alla lära sig att skriva limerick. Hon går igenom de grundläggande reglerna för hur en limerick ska vara uppbyggd och ger några exempel. Ella, klassens stora poet, får läsa upp några av sina egna verk. Till en början uppskattas de av klassen, och lockar till många skratt, men då hon läser upp sin fjärde dikt inser klassen mer och mer att dikterna faktiskt handlar om dem. Ella läser upp sin sista och femte dikt. Den handlar om – Rebecca. Precis som en äkta limerick är den komisk, med elak ton. Jonna gör allt för att hålla sig för skratt. Rebecca vänder sig bak och ser in i Jonnas ögon. Blicken är fylld av – hat? Hon är inte glad i alla fall, det är ett som är säkert!
Läraren, som själv är överraskad av den oväntade vändningen, försöker återfå uppmärksamheten genom att börja dela ut tidigare arbeten innan lektionens slut. Det sista arbetet som lämnas ut är Jonnas uppsats om ensamhet. Kommentaren lyder:

”Det märks att du vet vad
du talar om och dina
beskrivningar är fantastiska!
Klart MVG!!”

När alla andra lämnar lektionssalen går Jonna försiktigt fram till katedern. Hennes lärarinna ser upp och möter hennes frågande blick. Jonna vill så gärna fråga, men vågar nästan inte. När hon ser hur hennes lärare nickar bekräftande vill hon nästan skrika av glädje. Hon lämnar salen med ett stort leende på läpparna och ignorerar totalt Rebecca och de andra tjejerna som försöker starta bråk.



Två veckor senare är hennes arbete med bilden på Rebecca klart. Hon tar med den till skolan för att lämna in den som projektarbete i bild. Hennes händer darrar när hon överlämnar den till sin bildlärare. Han granskar den noga och ser imponerat på Jonna.
- Du, jag vet inte om jag kan godkänna det här, säger hon. Det här är alldeles för bra för att klassas som bildprojekt i årskurs nio!

Den kvällen somnar Jonna snabbt. Hon har nu insett, att med tiden så övervinner man alla hinder. För även om hennes klass fortfarande inte ser henne, så har hon allt hon behöver – nästan. Och förresten, är det verkligen så hemskt att vara osynlig?