du vildvindars mörka, som rider min oroliga själ

genom skuggors dalgångar ormtungan slungar

sitt beska gift mot kärlekens tunna hud

ur dimkraft skapad, i ett vågspel utan gravitation

en åldrad stakning hörs eka bland grå kolonner

nu finns en längtan, större än min rädsla

i den vibration, där spindelns väv föds till sin form

mina världar ska rämna, smältas samman till ett

min själ lika nära döden som livet