jag läser ord ifrån förr
förvånad över hur allting ändå kunde gå snett

det handlar inte om
saknad efter dig

det handlar om
en längtan efter förr


du talar med välvalda och stora ord
som om du vore så mycket mer världsvan nu

som om du för var dag som går
skulle växt

sanning

för var dag som går blir man lite trasigare
och ni virar in det i era fina ord


jag är alltid påväg någonstans
ändå står jag kvar på exakt samma ställe

fyllde lungorna med luft igår natt
för första gången på

fyllde lungorna med luft så att det sved
så att revbenen ville krossas

skar mitt ben på bryggan igår natt
skärrad och fundersam
undrandes om mitt hjärta blödde lika mycket
när vi slutade existera

fångade månen i min hand inatt
funderade över om den någonsin känner sig ensam

men fan det handlar fortfarande om
gamla brev tunga andetag
och oförstörda blickar

kan ni inte se ner på mig sparka på mig
jag borde fan ha kommit längre

men jag skulle inte vilja möta din blick igen
aldrig vilja titta in i dina ögon igen
du skulle inte känna igen mig

det är det som bränner
( inte under ögonlocken men överallt annars)

när två själar inte längre möts på mitten