Så länge jag paddlat i motströms med regnet piskandes
mot mitt nakna ansikte

Tillåtit mig befinna mig där, för kärleken inom mig
var större än rädslan för att kantra.

Så stora kliv jag tagit ut på den gröna ängen, som låg så tom och öde
för mina fötter.

Som förgiftad av svamp hallucinerade jag fram bilder
som förmodligen aldrig skulle bli verkliga

Och ingen kunde säga om allt var sant
eller om det bara var en illusion.

Ingen sierska i världen kunde berätta mitt öde
frågan är om jag ens velat veta

Jag ska bara sparka av mig sorgen
ta mig i min kraglösa tröja

och hoppas att vindarna vänder och solen vänder sitt ansikte mot mig igen