Tidevarv
Diamantbeklädda träd och isiga vattenpussar Kylan breder ut sig, ett skydd för värmen jag såväl vet existerar men inte visa det som egentligen är, det kan vara farligt
Solstrimmande stjärnljus, guldgul aura, förtrollande under Dess värme når inte fram, inte än, väntar på bättre tider och jag som inte ens vet om det finns någon bättre tid, men jag tror
Kalla händer smyger ner i värmen i fickan,ett sant substitut Handen fingrar på saker från det förflutna, det som fallit i glömska som återföds i en sekund av nostalgi för att sedan glömmas bort, eller inte
Alstrande värme från min kropp, den som en gång brann het Rör vid min hud och försöker minnas hur mjuka fingrar väckte mig Min hjärna har glömt det som cellerna minns, och inget känns som det gjorde
Tomhet, det ekande hål som svart och kallt numera är slutet i mitt bröst Letar efter känslan, kan inte hitta tillbaka, förunderligt rogivande Vem var jag som skapade den allvarliga leken för att brista, som fick dig att brista i tusen bitar
Tystnad som ekar i isolerade nätter, ingen hör min tankar och ingen ser mina drömmar Bakom lyckta dörrar, vågar knappt tänka det som ingen annan vet, inte ens jag Sanningen är vit i mina ögon, min pupill det svarta gapet i väntan på synkronisering
Det är en ny tid, och tiden är min, medsols och himmelsfri Vemodet har sagt farväl och tårarna absorberats av kindernas hud Ingenting, ingenting är orörligt, som en slöja i skiraste lin är förändringen min
Fri vers
av
Kameleont
Läst 599 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2009-01-01 14:12
|
Nästa text
Föregående Kameleont |