min knytnäve kämpar och kämpar, men snart orkar den inte längre. som sand silar ni ur mitt grepp, mellan mina taniga fingrar. jag förlorar er. mitt krampaktiga tag om er släpper, jag kan inte eller orkar inte hålla er kvar. det skaver. ni rymmer ur min hand, drar er bortåt, till den andra vackra flickan som står där borta. med blommor i sitt hår och falskheten mellan öronen.

ni är inte inom räckhåll. ni är redan över bron. dom säger ju att gräset är grönare på andra sidan. men det ni glömt för länge sedan, var att ni en gång rymde från sidan dit ni nu står, för att få vara på den gröna. dit ni kom. därifrån ni rymmer. för att få vara med flickan med vackra läppar med överdrifter som smakar på tungan.

och grupptrycket tar er med till en fantasi, där ni hoppas på en solig framtid, där växthuseffeckten tagit över för en länge sedan. där alla krig blivit värre, där alla spyr upp avgaser, som inte har gasmask på sig. det ni inte kommer ihåg, var att ni en gång flydde från flickan med äkta vänskap och kärlek, till flickan som pratade om äkta vänskap, men som drömde om att ha allt.

(den ni rymde ifrån var jag.
och snart har jag inga kvar.)