Det är bara en enda stor röra i min bröstkorg. Jag har funderat på när jag ska ta mig tid att fixa till det här inne, rensa bland alla misslyckanden och tyngder, men jag skjuter gärna på det. Kanske för att slippa inse hur mitt liv egetligen ser ut.

-Hjärtat. Till höger ser ni allting jag har slängt undan, allting jag har gömt. Där ligger de allra största missarna som jag aldrig riktigt förstod mig på och det jag skäms för.  Där ligger också den delen av mig själv jag inte förstår, den jag gömmer för alla inklusive mig själv.
Till vänster ligger det jag håller kärast. Det jag skulle vilja visa upp för hela världen, det jag skulle vilja hålla högt över huvudet och skrika så att alla kan se. Men det är väldigt fastklistrat. Jag har aldrig försökt att dra bort det, men jag gissar på att det alltid kommer sitta där. Allt som någonsin hamnar där stannar för evigt.
På översidan ligger mina önskningar. Det jag önskar i smyg om natten och det jag önskar mig så att alla förstår. 
Om ni tittar ner, det ni står på, så ser ni mitt hat. Mina oönskade ovänner och mina åsikter. Det jag helst av allt vill trampa på och göra så litet att det tillslut blir obefintligt. Men jag har stampat ett tag nu, det går inget vidare. Ni får gärna hjälpa till, men jag väntar mig inget större reslutat.
Så, jag tror detta var allt som fanns att se här inne, någon fråga för att avsluta?

-Vad är det svarta i mitten?

"Hennes ögon förändrades plötligt, och en smärta befann sig på mindre än en millisekund i ögonen. Hennes knytnäve knöt sig av ren reflex en halvsekund och släpptes sedan lös som om hoppet funnits i handen och nu landat där nere brevid hennes fötter. En ihålig suck trängde ur hennes spända bröst. "

-Det där? Det är ett hål. Det hamnar där när en människa sårar en. Sårar en så djupt att det hugger sig in i hjärtat, in i systemet, in så långt så det tillslut inte kan komma längre. Men det nöjer sig inte där. Det hugger sig vidare, det hugger och hugger på allt man har. Efter lång tid av huggande blir det ett hål. Får man inte stopp på det äter det upp hela ditt hjärtat. Det tar med sig det man håller kärast, det ni ser till vänster. Det tar med sig det man önskar, det tar med sig det man skäms för, det tar tillochmed det man hatar. Man kan inte göra något åt det. Hjärtat blir plötsligt omöblerat och tomt, man kan inte kämpa emot. Det tar med sig allt till en botten som äter upp allting innifrån. Tillslut finns det bara skal kvar. Skal av hopplöshet och förtvivlan.

Tystnaden blev så tyst att man kunde höra den och alla i det stora hjärtat var fastfrusna. De flesta la handen på sitt eget bröst och kände sitt eget organ bulta där inne. Man kunde se hur vissa kände igen sig i Flickans förklaring.

-Jag tar in allt här.