Chock.

Du drog mitt växande frö av liv ur magen och planterade en sten gjord av asfalt i mig.
Skada mig ville du aldrig, tydligen var det mig den sista du hade i tankarna.
För utan att tänka efter eller veta, gav du mitt liv plötsligt orättvisa, rädsla och ett sår i säkerheten. Jag blir aldrig mig själv igen.

Skriv mig ett brev och lägg dig själv på posten.
För jag vill aldrig mer veta av dig.
Det som tär,
är att detta är min hemlighet.
Ingen får någonsin veta, inte heller du.
Jag ser igenom ditt leende.
Det är inget i dina fina ögon längre.
Bara mörker av hur du förändades.
Och skuggor av hur du brukade vara.

Det känns i varje hjärtslag vad du gjorde.
Du gjorde det för din egen skull,
utan rätt att få osäkerheten och rädslan att alltid vila i mina händer.
Du är min motsats. Du brukade vara min egen länk till liv.
Trots det kan jag inte förstå vad som hände.
Vänskap och förtroende byttes ut mot fiendeskap och lögner.

Jag är rädd.
Pusselbitarna föll på plats,
men så kom du och plockade bort alla de vackra bitarna.
Jag kommer aldrig hitta dem igen.

Du tog allt.