en undersökning fick både vuxna och barn svara på frågan "Om du hade ett par extra ögon, vart skulle du sätta dom då?". Alla vuxna, utan ett enda undantag svarade "I nacken, fötterna eller ryggen". Någonstans på sin egen kropp. Alla barn, utan undantag svarade på ett helt annat tankesett. Vissa svarade "På min storasysters rum". Vissa svarade "På en blind människa."

När jag hörde detta förstod jag hur blind man är. Även jag svarade i nacken, och när jag fått reda på detta faktum efteråt blev jag rent av rädd och kände mig väldigt självisk. Ju äldre man bli, desto mer inkrupen i sig själv blir man. Jag tänkte på hur mycket man faktiskt missar, hur synen slår borta all fakta ifrån en. Man borde lyssna mer på andra. Om jag hade ett par extra ögon, klart så hade jag inte andvänt dom själv! Det kanske vore smidigt att se överallt, runtomkring sig hela tiden, men jag har redan ett par fungerande ögon. Då skulle man inte heller kunna skylla på att man inte har ögon i nacken. Kanske skulle jag lägga extraögonen i en ask och lägga undan dom. Kanske bli jag blind en dag, kanske bli någon av mina nära blinda en dag. Men sådant tänkade blundar man gärna för, eller hur? man ser gärna bortom problem, för man väljer det man vill ställa sig inför.

 Idag, är faktiskt den dagen då man kan ändra sig. Men det är inte säkert man vill det. Jag skulle väldigt gärna kunna göra något för Jorden, och för världen. Men skulle jag offra hela mitt liv för att rädda en människa? Jag vet allvarligt inte. Här skulle jag vilja svara: Ja, jag skulle kasta bort allt jag hade, vänner, intressen, saker, för att en människa skulle få leva. Men jag kan inte säga det utan att ljuga. Det skulle inte vara sanningen om jag sa så. "Inga lögner ska någongång mera få lämna dessa läppar".

Men tänk om jag hade ett par extra ögon i någon låda häromkring, kanske hade jag sett världen på ett annat sätt? ett människoliv på ett annat sätt. Då kanske jag hade offrat allt mitt. För allt ditt.

Eller vad känner du?