Det sägs att lyckan står den djärve bi.
Jag kan bara ana lyckan i periferin.
Den är för nära, som ketchupflaskan.
Kan inte se den, kan inte uppskatta
häret och nuet, jag måste lära mig.
Vill du lära mig? Jag skulle lära dig...
om jag visste nåt du inte vet.
Varför sommarn är kall och vintern het.
Men jag vet ingenting, faktiskt vet jag ingenting.
Betraktar föraktfullt min ringfingerring.

Vad har jag egentligen lurat dig in på?
FAN, förlåt mig, det var inte med flit...
Hädanefter ska jag bara ligga lågt
och hoppas att du glömmer att allt är skit!

NEJ, nu jävlar fick jag fel inställning ånyo.
Vi har det ju bra! Förutom att jag är lite psyko.
Men du vill ju fortsätta försöka, du är väl nöjd?
Alla fel är i min skalle, och jag är böjd
att hålla med dig, det är bara det att jag är rädd.
Fruktansvärt vettskrämd, måste hålla mig beredd
på det värsta, jag har nämligen varit här förut.
Och det tog slut, det var nära att jag tog slut...
tog nödutgången, men jag stannade och nu har jag det bra.
Är blind, jag vet, men glad att jag är kvar.

Och att du är kvar, åtminstone hittills.
Jag vill inte vara rädd, eller tänka dessa tankar.
Jag vet att jag kan vara lite översjälvkritisk.
Tror inte på Gud, men ber att du inte ska lätta ankar...