"Du är en väldigt rar människa" sade hon till mig. Jag blev naturligtvis glad, hon betydde mycket för mig och hade min högsta respekt. Att jag fick höra detta borde betyda så mycket ... ändå kunde jag inte släppa taget om min bild av mig själv, på sätt och vis gjorde jag också henne illa utan att hon fick veta det. Att jag inte kan lita på hennes ord, att jag inte lägger större vikt vid hennes åsikter.

Jag skäms för min tvetydighet, varför kan inte respekten få prioritet och få mig att bara lättat lyssna på vad hon säger utan att jag alltid ligger i bakhåll, alltid gillrar denna fälla om och om igen, som sänker mig när jag borde bli upplyft? Jag skäms för att jag sårar henne om hon skulle veta vad jag tänker. Och denna skam blir ytterligare ett lager att lägga till min självbild, som obönhärligt gräver mig ner, sänker mig sakta i en tydlig snurrande spiral.

Hur ska jag göra mig fri? För hennes skull om inte för min egen? För alla andras skull, de som finns i min omgivning och hela tiden visar på mina goda kvalitéer, utan uppmaning, utan påtryckning, spontant från ingenstans. Ingen har behövt mutas för att tycka om mig, uppskatta mig. Det kommer naturligt. Men jag kan inte se det, kan inte ta åt mig, blockerar hela tiden berömmet, knuffar bort uppskattningen. Det är något jag är bra på. Inte direkt en god kvalitet ...

Jag orkar inte heller ta striden med mig själv. Jag känner att jag inte kan vinna. Sun Tzu skrev något i stil med: "Känner du fienden och känner du dig själv behöver du inte frukta utgången av hundra slag." Jag känner mig själv. Alltför väl. Samtidigt vet jag inget alls om mig själv, jag känner inte fienden. Jag borde ju göra det, men jag förstår inte, vet för lite om mig själv, samtidigt vet jag för mycket, tänker för mycket.

 Varför slutar det alltid att med jag sitter i denna långsamt snurrande karusell, ensam, utan möjlighet att kliva av? Jag har inte löst biljett till denna "attraktion". Jag kommer inte ihåg att jag klev in i vagnen heller, ändå vet jag när det skedde, fast jag blev mera inknuffad än klev på av egen fri vilja. Jag har ändå valet att kliva av och lämna karusellen, om bara vagnen stannar för en kort stund, jag vågar inte kliva av i farten. Jag vet bara inte hur jag får stopp på den.