När man hörde den token och fjanten
lät det sprucket och gällt ur hans spel.
Det fanns ändå nåt som mej fängsla,
trots att han spelade fel.
Det fanns inte i låten han spela,
han sjöng även till melodien.
Det var inte hans sång,
den var mest till förfång.
Det fanns i hans ansiktes min.

Det var nåt i hans erfarna ögon
och hans mungipors känsliga drag.
Det var nåt i hans rynkiga kinder
och hans osäkra skälvande jag.
Han blotta sig själ, den stod naken och bar
och den hade inget försvar,
men den ville bli sedd och bekräftad
där ingen bekräftelse fanns.

Jag såg ett liv, ett slitet liv,
som kanske aldrig fått någon chans.
Jag såg en glimt av det nakna och sköra
som inte tålde nåt alls.
Jag såg nåt som jag ville ej störa
under hans spretiga, gnälliga vals.