Det är ljust i rummet och jag ligger där och tänker på att
Det här var väl ändå underligt det här.

Du ligger någon meter bort från mina fötter
På en madrass med en för kort kristen filt över benen
Sovsäcken slängd åt sidan

Det är för att vi inte är i Karlstad säger du
mitt i allt ditt bubblande, berusade pladder
Jag bara skrattar och tänker att
Såhär brukade det vara då vi var små

När jag var 6 och du var 12 och inga utav de bekymmer
som du nu får mig att berätta om
hade rört min själ och mina tankar

Det är så jag känner mig
Det är så jag tänker
När första kudden kommer flygande genom rummet

Snart är jag begravd under blåa kuddar
Jag bygger en koja och låtsas att jag är liten igen
Självklart ska du, varm och öppenhjärtad
invadera mitt slott utan både saft och kakor

Stundtals är det som då vi var små
Det är kuddar som flyger kors och tvärs i rummet
Skratt som kvävs för att inte väcka hela huset

Stundtals är det verkligt igen.
Stundtals är du mycket starkare än mig.
(Det låtsades du att du inte var förr)
Stundtals berättar jag om saker som är svåra
Stundtals håller du min hand utan att jag ber om det
Stundtals ser du igenom mig och stundtals ger du mig råd


Ändå är det, då vi ska säga adjö,
bara vi.

Sandra och Johan
Stora kusinen och lilla kusinen


"Ta hand om dig."
"Var snäll"
"Du också."