lika samma
hur vi än vrider och vänder på livets
rubriks kub
så är den fortfarande fyrkantig
ödet är klokt
vi är alla förutbestämda
och när alla gränser har tänjts till det yttersta
undrar jag
var finns hoppet
existerar det
jag är realist
tyvärr
och när jag har blivit ett med åskmolnen
och min tårdamm översvämmar och brister
tvingas jag inse
vi slutar alla på samma sätt
ella fitzgerald sjunger tillsammans med louis
och jag ler fast mitt hjärta är tungt
försöker fixa radion som skrapar lite
jag har kämpat och kämpat
och kämpat
och borde nog fortsätta kämpa
(för den möjligheten har jag)
egentligen
det handlar bara om att välja
vi slutar alla på samma sätt
jag ler när ella sjunger rakt in i trasig själ
och borde fortsätta kämpa
men i en värld av oändliga (o)möjligheter
är lycka bara en nyans på gråskalan