Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Knappast en välskriven text. Men när man har burit en ilska inom sig så länge är det någonting som säger mig att det är bättre att skriva av sig än att slå sönder någonting eller så, för att avreagera sig. (satte den väldigt malplacerat på novell, förlåt


Från att vara tanklös till att tänka till att tänka ännu mer

Min barndomsväns mamma är sjuk. Min barndomsvän gråter.
Ibland blir allting så mycket klarare genom tårar. Någonstans mellan första och andra stavelsen i ordet cancer klarnade det nog ytterligare. Visstfan hade jag smakat på det men nu kunde jag känna det beska, det söta och det sura - allt på samma gång.
Livet är vackert, förmodligen det vackraste som finns. Först tänkte jag dra liknelser för att få det sagt på ett finare och mer unikt sätt men sen förekom det mig att livet är fint och unikt som det är. Skönhet utan fasad.

För visst är det väl det du sätter upp - en fasad.
Jag har en mamma, en pappa och en bror. Jag är frisk och har en fullt fungerande kropp. Jag bor i en fin fyra ihop med min familj. Jag har mat på talriken varenda dag och varenda natt sover jag i en vit säng med rena lakan.
Varenda vardag går jag till skolan, där jag lär mig grunderna för att senare kunna plugga vidare och sen skaffa mig ett välbetalt jobb. Efter skolan umgås jag med mina vänner, som kan få mig att skratta.

Oerhört tråkiga basics ovan. Dina ser precis likadana ut. Kanske är det därför du gör som du gör - hottar upp det lite genom att sätta upp den där fasaden.

Varenda gång jag känner dig skaka av gråt mot min axel skakar jag lika mycket inombords. Känsloexplosion. För jag blir så arg, så förbannat jävla arg, och jag blir så ledsen och jag blir så förundrad. Så arg att jag vill lämna dig där inne på skoltoaletten med en blick av förakt, så ledsen att jag önskar att jag kunde sitta där inne för evigt med dig. Och förundrad, väldigt väldigt förundrad. Oförstående om hur du kan vara så blind och så dum och så egoistisk.

Vi har samma jävla förutsättningar, du och jag. Varför är det då du som klagar på hur fruktansvärt ditt liv är, när jag inte gör det?
Och när jag påpekar detta gråter du en skvätt till och säger att "åh jag vet, jag är så dum och så egoistisk och så ful, du har rätt". Men det ju förihelvete just detta som är det egoistiska och patetiska!

Missförstå mig inte - Jag har själv varit ägare till tårarna och tankarna. Och jag förstår, delvis. Och jag vill att du ska må bra.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vad detta egentligen är, och varför. Det är lättare att tänka på när man inte är inne i det, jag vet.

Förra veckan nån gång insåg jag att det är rena jävla tonårsfasoner och att jag föredrar att leka vuxen ett slag. Vi har lämnat ren och rosa barndom och när vi tvingas tänka efter så blir det för mycket och då lyser felen emot oss och förblindar allt.
Jag vet.

Men denna förståelse minskar inte min ilska.
Varenda gång du skär dig och säger att du inte vill leva längre känner jag inte annat än rent hat. Hur kan du vara så egoistisk, att du gör sådant när du vet hur mycket det skadar dig och din omgivning. "Det är inte ditt fel", säger du... Jag är din bästa vän och nästan den enda som vet. Hur fan kan du tro att jag inte ska anklaga mig själv. Du är en klok tjej som fattar att självklart ger jag mig själv skulden. Och trots den vetskapen gör du så mot mig. Om och om igen.

Om vi återgår till det där första. Livet är det vackraste en människa har. Min barndomsväns mor har inte valt att ligga i en sjukhussäng. Varenda anhörig gråter. Hon måste kämpa så jävla hårt varenda dag för att behålla den här vackra gåvan som vi har fått.
Ett liv. Och i vårt fall, ett rikt liv. Vi kunde ha varit utan mat, utan familj, utan stöd någonstans ifrån, utan pengar. Vi har allt detta.

Förmodligen har du sett de här tårarna, den här eviga kampen mot döden någon gång. Och trots det säger du att du vill dö, att du inte har någonting att leva för.

Kanske vet jag hur det är att ha ett självförtroende i botten och hur det är att må dåligt. Jag har varit där. Kanske mår du mycket sämre, och jag har ingen aning. Jag är medveten om det. Men det hindrar mig inte från att bli så himla förbannad när jag ser min barndomsväns mamma ligga där, samtidigt som jag hör dig säga att du inte vill leva.

Och missförstå mig inte, igen, tro inte att jag inte har försökt. Eller att jag skriver denna cyniska text efter en vecka av dina problem.
I ett halvår har jag gråtit för din skull, legat uppe om nätterna och lagt ner min själ i att formulera mig så att du ska må bättre, mått fysiskt dåligt för att jag inte kunnat sova eller tänkt på min egen hälsa genom att jag bara tänkt på dig.
I ett halvår har jag anklagat mig själv för ditt tillstånd, skolkat för att låta dig gråta mot min axel, undertryckt all ilska och klistrat på ett förstående och medlidande leende, låtsas som att jag mår bra för att du ska slippa tänka.
I ett halvår har jag avskytt mig själv och bett till en gud jag inte ens tror existerar, att du ska må bättre.

Mitt hopp var stort för ett halvår sedan. Nu har jag gjort allt jag har kunnat och gråtit och skrikit för dig. Och orden i din mun är fortfarande desamma som för ett halvår sedan. Då är det fan inte enkelt att ha kvar sitt hopp.

Du är min bästa vän och periodvis får du mig att få så dåligt och då hatar jag dig väldigt mycket. Det är fruktansvärt att tänka så, men så är det.
Dessa tonårstankar som alla mina vänner verkar ha just nu, dessa tankar som ingen förstod när jag hade dem... Det är så patetiskt, egentligen. Enkelt för mig att säga i efterhand, inte direkt lika enkelt när jag befann mig i den situationen.

Men det är jobbigt att vara vännen som ska stötta och förstå tankarna som man föraktar väldigt mycket. Det är jobbigt att hata sin bästa vän och att känna att man inte räcker till. Och jag är inte ensam om att vara den här vännen.

Vill bara be alla dessa tonåringar med trasiga handleder och självmordstankar att skänka en tanke till den här vännen nästa gång. Jag anklagar ingen - man blir egoistisk och blind för andras känslor när man mår dåligt. Jag vet.

Men när min barndomsväns mor och hennes familj lider så, och då ni sitter där och mår dåligt för att ni är så dåliga utan minsta grunder i dessa påståenden, då kan jag inte låta bli att gråta hjärtskärande för att jag blir så himla arg.
Det är en period som går över, i de allra flestas fall. Det är tungt det här, men det går. Det är jag övertygad om.

Författare: En tonåring som har varit den här egoistiska människan som hatar sig själv och inte vill leva.

Let's get over it.




Prosa (Novell) av RutigKjol
Läst 846 gånger och applåderad av 8 personer
Utvald text
Publicerad 2009-01-10 13:57



Bookmark and Share


  Felzu
Den här texten var väldigt fin, och välskriven. Jag har bara läst dikter av dig förut, aldrig längre sammanhängande texter, så det var trevligt att se att du är lika bra på det här som du är på dikter. Det går lätt att läsa texten, det finns inga stavfel, och inga desto mer krångliga ord eller meningar som man måste fundera över, men samtidigt finns det så mycket känslor i alla ord och du får en verkligen att förstå hur du tänker.
Jag tyckte speciellt mycket om inledningen. "Livet är vackert, förmodligen det vackraste som finns. Först tänkte jag dra liknelser för att få det sagt på ett finare och mer unikt sätt men sen förekom det mig att livet är fint och unikt som det är." Stycket som börjar med "I ett halvår har jag gråtit för din skull" är också väldigt vackert samtidigt som det är så sorgligt.

Annars känns det väldigt länge sen vi har pratat. Jag fick ett mejl av poeter idag med en påminnelse om att jag inte har loggat in på två månader, därför är jag här för första gången på jättelänge nu. Dikta loggar jag in på nästan varje dag men loggar i princip genast ut igen. Så jag har inte läst några dikter av dig på länge heller. Fick du någonsin mejlet jag skrev till dig? Jag skickade det för snart två månader sen, men det känns som mycket längre. Jag saknar dig.
Hoppas du har det bra, kram.
2009-04-30

  Svartochvitt
känns underbart att få läsa det här. Det är så mycket känslor i varje litet ord. "Varenda gång jag känner dig skaka av gråt mot min axel skakar jag lika mycket inombords. Känsloexplosion."
En känsloexplosion är det minsta man kan säga.
2009-04-10

  Eva Langrath VIP
Tack för att du vill dela dessa insiktsfulla tankar med oss.

Eva
2009-02-14

    vemod
underbar, hårresande och tårframkallande
2009-01-15

  pinkbubblegum
Förlåt, Elin.
Jag är inte
precis den
där "egoistiska
vännen" och
jag vill inte
blir sådan.
Jag vill inte
blunda för
andras smärta,
jag vill också
vara bra.

Den här texten fick mig att tänka och jag vet hur fel jag är. Dum i huvudet och det är precis som du säger.
Förlåt, jag älskar dig.<3
2009-01-12

  Bjarne Nordbö
Tack för titt i din värd. Mycket välskrivet av dig.
2009-01-11

  Trädflickan
Vilken bra text!! Du har tänkt till, hoppas att du får andra att också tänka till lite mer.
2009-01-10
  > Nästa text
< Föregående

RutigKjol
RutigKjol

Mina favoriter
En narr i sorgsen takt.