Att väcka Liten
halv fem på morgonen
för att vinka av
pappas taxi till flygplatsen
gjorde ont i hjärtat
Tre veckor utan Stor
Tre veckor utan sin pappa
Vi somnade efteråt
likt klubbade sälar
Tätt tillsammans
i eftervärmen av pappas kropp
och med näsorna i hans kudde
När solljuset tvingade
våra trötta ögon att öppnas
blinkade Liten yrvaket
och med håret på ända
ropade han till mig
att jag måste, måste skynda
Fort, fort mamma!
Små nyvakna fötter
sprang allt de kunde
till köksfönstret
Lyft mig, mamma!
Liten tryckte näsan
mot det kalla glaset
Pekade lyckligt
mot en vit rökstrimma
som korsade den
blå morgonhimlen
Där! Där, mamma
Ser du?
Där har pappas plan åkt
Rakt över vårat hus
Tror du att han tittade
ner och såg oss, mamma?
Liten, jag tror
att han gjorde sitt
allra bästa
för att se oss.
Mmmmmmm, sa Liten nöjd
och gick och lekte
Själv stod jag kvar
ett ögonblick
och längtade efter Stor
och tackade ödet
för att det gav min son
en flyktig strimma av hopp
över det morgonblå
precis när det behövdes.