Jag tänker på Selma Lagerlöfs "Kristuslegender" det är det samlande namnet på några berättelser. En av dem heter "I Nasaret". Jesus är fem år gammal i den här legenden och sitter på trappan utanför Josefs verkstad. Han är fullt upptagen med att forma lergökar av den klimp lera byns krukmakare har gett honom. I slutet av berättelsen har fyra av hans lergökar blivit nertrampade. Från början hade Jesus sju stycken och i sin förtvivlan över att förlora också de tre som är kvar, klappar han i händerna och ropar:

- Flyg, flyg! Och fåglarna räddar sig ängsligt flaxande upp på taket.

När jag ser svalorna flyga kors och tvärs över vår gård på sommarhimlen, dyker den här legenden upp i mitt minne. Inte känner jag mig alltid fri som en fågel. Nej, ganska ofta just som en lergök; alldeles orörlig och stilla på marken. Lat, nej men vilande kanske. Men med en stark längtan i bröstet efter att segla bland molnen, lätt och fri. Den starka längtan vill jag bära med mig till Jesus. I hans sällskap är luften klar och det går så lätt att andas. Och så vet jag att han alltid tar min längtan på största allvar. Därför vågar jag komma till honom med den längtan jag bär på. Varsamt tar han den i sina händer och viskar:

- Flyg, flyg!

Och min lergöksgrå längtan förvandlas. Den får starka, snabba vingar och stiger högre och högre upp mot ljuset. Plötsligt hör jag en sång. En ny sång. Den är ljus och glad, stark och lätt. Det är jag som sjunger. Inne i mitt hjärta formar den sig till en bön. Jesus, jag vill vara och leva just så fri som du kan göra mig. Tack för dina möjligheter att skapa något nytt där jag bara kan se hopplöshet och instängdhet. Inför dina kärleksfulla ögon vill jag stanna - om än bara för ett ögonblick - varje dag.

Jag ber för den annorlunda friheten – friheten från skulden som gnager i samvetet och från förgängligheten som gnager i kroppen. Och en frihet till försoning och till Liv, för alla människor i denna värld.