genom glasskärvorna
anar jag en strimma hopp

spegelbilden visar smilgropar

men kan någonting så dött
leva igen

allting utspelar sig så verkligt
ändå smyger jag på tå genom idyllen

du har dödat mig brutalt
och jag tror inte på återuppståndelse

inte bara jag
världen är död
och lycka är bara en vision

men ändå går solen upp
och skapar rödrosa reflektioner i vattenpölarna

erfarenheten gör dig starkare sägs det
varför skälver då min röst av rädsla

lycka är sten som lyckats flyta en stund
väntandes på att sjunka

mina läppar grimaserar någonting jag tror kallas leende
men jag vågar inte le

en evig balansgång och glädjelinan är tunn
du tog min balans och gick

vågar inte sätta sig i en båt full med hål
rädd för att sjunka sen jag seglat ditt skepp

vissen ros lever
och det skrämmer livet ur mig


spegelbilden visar smilgropar

men du försvann
och korsdraget drog med sig tilliten till livet