Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

vissen ros lever

genom glasskärvorna
anar jag en strimma hopp

spegelbilden visar smilgropar

men kan någonting så dött
leva igen

allting utspelar sig så verkligt
ändå smyger jag på tå genom idyllen

du har dödat mig brutalt
och jag tror inte på återuppståndelse

inte bara jag
världen är död
och lycka är bara en vision

men ändå går solen upp
och skapar rödrosa reflektioner i vattenpölarna

erfarenheten gör dig starkare sägs det
varför skälver då min röst av rädsla

lycka är sten som lyckats flyta en stund
väntandes på att sjunka

mina läppar grimaserar någonting jag tror kallas leende
men jag vågar inte le

en evig balansgång och glädjelinan är tunn
du tog min balans och gick

vågar inte sätta sig i en båt full med hål
rädd för att sjunka sen jag seglat ditt skepp

vissen ros lever
och det skrämmer livet ur mig


spegelbilden visar smilgropar

men du försvann
och korsdraget drog med sig tilliten till livet










Fri vers av RutigKjol
Läst 454 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-08-16 21:13



Bookmark and Share


  entusiasm
slog mig rakt i hjärtat, bra skrivet!
2011-01-28

  Svartochvitt
jag skulle kunna läsa det här om och om igen.
2009-02-25

  Bjarne Nordbö
Man måste tro på återuppståndelse, faan man döör ju lite varje dag. Du berör mig igen. Och det ordentligt. Din svenskalärare måste skratta sig lycklig.
2008-08-18
  > Nästa text
< Föregående

RutigKjol
RutigKjol

Mina favoriter
En narr i sorgsen takt.