Det har visat sig att det finns en rumänsk kock här, där jag bor. Han heter Rudolf, men man skall säga Rodolfo, han slänger sig även med hästsvans och är smårund, kort. Han förstår att jag gillar en del rumänska författare. Han brukar säga: ”vad skulle något bli, utan Cioran?” och skrocka, som om han visste mer än andra. Stancu, Ionesco, Eliade, Cartarescu, är några jag håller högt, men dessa hade han aldrig hört om, eller så lyssnade han inte. Han ser ut som Cartarescu, och då läser jag honom i flera skimrande dagar. Han har ett drömskt, färgsprakande språk, galgcynismerna står som blod i backen och lämnar förvånande nog kvar en energi av perverterad optimism. Ja, jag erkänner att dessa plötsliga infall ovanifrån faktiskt existerar, lika mycket som klotblixtar vilka alltid träffar den som skrattar, man skall icke kittla den som skrattar. Kocken fortsätter att intressera mig, han uttrycker mycket med ansiktet. Miljön är inte vidare trevlig här, vi är instängda i ett hus som vi får lämna, vilket innebär att jag ofta säger till mig själv ”så jag går ofta ner till sjön”, och sitter med benen precis ovanför vattnets nästan svarta yta, på en liten grå och förmodligen gemytlig träbrygga. Ångest, ligger som en hinna över rummen, man ser på allt, här inne, som om man tittade genom en kameralins med vaselin över sig, 47 års dämpad onani skrattar ur lamporna, alla ser ganska bleka ut. Golven lider svårt av åderbråck från alla kanyler. Ovanför min kudde, på vägghinnan har någon ristat in ”mein Geist!”. Han har magiska ögon och en väldigt liten mun med läppar som tycks ingå allians med den nästan svartröda färgen som oftast bara går att lägga vantarna på i affärer som säljer lever, läpparna är som blodet som ligger lite omkring levern, i de vita förpackningarna. Det är helt omöjligt att bestämma sig för vilken färg kockens ögon går i, jag tror oftast att de är brungröna. Igår försökte J strypa sin övervakare med en telefonsladd, alltid något, så tror jag han resonerade, han har egentligen aldrig haft det så lätt förstår jag det som, därför kommer ingen som vistas omkring honom någonsin att ens vara i närheten av att må bra. Det hela är ganska skrämmande, det känns som om man stirrade sig själv i väggen, hade J sagt att han en gång drömde. Egentligen är han helt fördömd och jag tycker nog att han borde skjutas så att han kan få må lite bättre eller uppleva lite riktigt jävla lidande. I Teorin står jag inte för en sekund ut med några elakheter, spelar ingen roll vem de är riktade mot, jag är en del i den svarta energins spiraltrappa, istidens kedjereaktionen; jag hatar de som hatar, slår sönder det som sårar, dunkar min skalle i väggen, kan inte tåla orättvisor och absolut inte min egen. I praktiken är jag tyst, jag lever, nästan, aldrig som jag lär. En gång sa Rodolfo: jag älskar min hund så mycket, så mycket att jag, ja, jag drömmer om en förening, inte med tejp kring magen utan jag drömmer att våra själar är kött, tillsammans, kanske i en stekpanna. Vidare sa han att hunden är så rak och ädel för honom. Jag känner ibland en trygghet bland de skadade människorna, de är i sanning en aning enkelriktade, och i grunden så är jag så med, men de är verkligen välskolade i våldsbrott. och de tenderar att hamna i intressanta situationer. Det finns tjejer utan tänder här också som ”suger väldigt bra” och det är det enda de är bra på, förmodligen i nästan alla ögon. Kocken sa att han uppfattar det som om jag varje dag vaknar upp i ett tillstånd av livsförnekelse, och sen passerar dagen jag har vaknat till precis som dagar alla andra människor vaknar till, och så skäms jag något oerhört över att jag lever, jag känner inte direkt att jag har någon rätt att leva. Jag kan ju inte veta vad som är rätt eftersom jag bara gör fel. När jag får syn på mig själv genom sekunderna är min vrede så stor att jag nästan kan vrida nacken av mig själv, ser mig själv, mitt patetiska språk och mitt sätt att vara. Uppenbart patetiskt, jag skärper till mig, med en lugubert gapande potatissäck kring huvudet. Jag sitter nere vid sjön igen, jag borde dränka mig, det är synd att vissa uppfattar mig som stilig; en truism, inte särskilt självklart, bör jag sänka skepp? Mitt i mitt miserabla; helvetesideal, är det värsta som finns när det inte går att förklara sig. Kocken har även en läderväst. Den luktar gris, eller det känns som att den gör det i alla fall. Jag tycker det är en kall doft, men Rodolfo bara skrattar åt sånt som han inte förstår, som en ormtunga, man kan skymta den sexuella exstasen. En sylvass liten jävla låga, allt finns i blicken, den grova synden flyr omkring anden och gör sig gällande bland offer. Igår när jag träffade Rodolfo över en nattmacka, så sa han: Är det bra? Det är bra?, ok, ok, jaha, jaha. Och Leiris, vad ansåg du om den? Jag har inga kunskaper, de är bristfälliga och jag vill inte jämföra något, men visst, han är väl en slaggprodukt som alla andra och jag kanske förstår något litet ibland, det sticker jag inte under kjol med, men sånt finns det aldrig några ord för, eller hur? Kanske, kanske, svarar kocken utan att lyssna, pillar sig sig kring munnen, sjunker i sig själv, det verkar inte som att jag pratar med honom längre, något som verkar ganska vanligt tar till orda, men först lägger det Rodolfos läckra hästvans tillrätta; Hmm, ja, en MYCKET modig skrift, få, ja til och med kanske ganska väldigt få kan uppnå detta. Ja, hm, ja, Rousseau är ett exempel, bekännelserna, det är starkt, jag minns att jag läste dem på en kyrkogård i Rumänien, innan jag började med droger, gud, vilka intryck, känslan är det fundamentala! Eller när jag läste Zarathustras sånger i solnedgången i ett stekande hett Kongo, vilka intryck, jag har glömt bort dem. Han började få igång sig själv, de första månaderna tyckte jag att det åtminstone var hysteriskt roligt att lyssna till den egocentriska monologen, men sen jag, förmodade jag, hade insett att han aldrig skämtade och alltid hade allvarliga avsikter med sig själv började mina tankar under stunder av svaghet att halka in på vad jag egentligen borde göra åt att en så självupptagen människa bara går omkring och andas fritt, vem vill ha något som honom i sin närhet. Om jag skulle kunna förstå lite mer skulle jag skriva en bok om det, det erkänner jag men när jag förstår lite så förvandlas det till mycket och allt känns oftare och oftare som något Brian Aldiss hittat på under en svår psykos. Nästa gång jag talade till kocken hade jag bestämt mig för att få honom att distansera sig, eller kanske dö, jag sa att jag lämnar över litteraturen till personer som kan förstå sig på den, och så blinkade jag med ögat. Rodolfo tittade ned i marken, han gjorde sig redo för en substanslös parallell: Du vet den där Q, mycket lättinfluerad, heroinist, måste sova nitton timmar per dygn, svårt alltså. Om han inte sover raderar han sin ömkliga personlighet, och det borde jag säga; jag tror honom utan minsta tvivel. Jag sa då, fortfarande bestämd, att jag skulle ta upp några intressen: Om man är på dåligt humör läser man någon billig, dåligt skriven true crime med massor av grafiska detaljer, eftersom man är arg men aldrig vet varför så är det som en snabb dos ondska rakt i favoritvenen. Är humöret gott så passar det bättre med intelligenta och häftiga böcker om profilering, är humöret mitt i mellan så funkar vad som helst, ”Cannibalism and Vodka” blev det sist när allt var vind för våg... Kocken såg lite rädd ut fick jag för mig, de ryckte i öronen på honom, vilket innebar att jag kanske aldrig skulle behöva se honom igen. Jag spädde på; Gudars skymning, jag skulle kunna ge mitt liv för att få resa tillbaka till Wisconsin under det tidiga 1900-talet, för att få bevittna Ed Gein dansa i månskenet, iklädd ett annat ansikte än sitt eget, med den blommiga klänningen kring knäna, fladdrar i den kalla luften, klänningen tillhörde mamma hon som ligger död i sängen men lever i fantasin. Rodolfo sa att han har tappat respekten för mig och att jag borde söka hjälp och att jag borde skjutas i nacken som en hund. han önskade, högt och tydligt hur vindarna skulle svepa in över fälten med en magnetisk kraft i sin kärna, ett mentalt virus skulle under monoton acceleration breda ut sina de bortglömda dvalalikt omhuldande vingarna, över en ovetande, sjunkande, insomnad mänsklighet. Rodolfo ville, ja han han ville erkänna en sak;Förlåt mig! Sa han, min böjelse är att sticka in min tunga; min fantasi är hemlig. Jag onanerar till fantasier om att sitta gränsle över min bror, knulla honom i munnen, slå honom, låta honom förnedra mig genom det jag gör mot honom och det han gör mot mig. han rättade till hästsvansen och fortsatte: för när jag knullar honom i fittan vänder sig mina ögon ut och in. Akten är absurd, det vittnar väl ansiktet om, om något, det intar de förskräckligaste av former.
Jag tänkte att egentligen borde Jodorowsky regissera våra liv, jag tycker den här Rodolfo är riktigt kul! Jag harklade mig och satte segel; När skall alla vi yngel ta oss ur tiden? Hur skall vi små inte leva i sekunden? När skall de falska profeterna drunkna i våra tårar? Hur kan det vara tillåtet att gå omkring och andas? När skall njutning straffas med döden?