Jag har sett när barnen möter döden
långt bortom horisonten som
det är gott och ont.

Jag är en varm embryodröm
ingen vanlig dag utan veckor
ett clownleende, med glesa tänder.


Jag tycker synd om den nyfödde,

isande skrik

en total omställning av värdena,
den paradigmskiftande kråksången
som aldrig upphör att exponera sin sträva

mildhet

inför magiska könsorgan
som har så mycket att säga.

Jag kan bli uppfylld av något
som kanske är i paritet med allt
jag förträngt
för att placera mig själv i ett sammanhang.

Min väg är vägen som vibrerar
hetta.

När jag sover dansar det kroppsdelar;

de badar en ångest
sprungen ur att inte glömma,
förmultna,
vad man inte kan glömma

kan man inte glömma.

Det är
en fullständigt grym värld
och jag hatar den
så mycket att jag skakar.

Jag är sex år
och skakar.

Och lyssnar till en far som förklarar eldigt
vad läkaren som stod bredvid förklarat,

ömma modern!

Han tycks säga:

Den lilles skalle
måste borras upp

vattnet måste ut

Jag dricker detta vatten

som ett bevis