De många kontrastparen har alltid suttit som välslipade tänder på en lång såg som har dragits tvärsöver friden i min själ. Jag är, vill och gör det ena, men lika mycket det andra. Jag skriver just nu en blottläggande dikt, men för någon timme sedan stod jag med en skivstång i nävarna och en grimas i ansiktet. Och jag har under dagen utan ansträngning staplat Leonard Cohens sång ovanpå Douglas McCarthys, likaså låtit Beethovens toner avlösa Martin L. Gores. Vidare så vill jag sjunga men vara tyst, värna om klimatet men köra bil, bo på landet men gå på stan, leva i ett stabilt förhållande men vara helt obunden, beställa en rödtungsfilé men grilla en korvjävel, utföra hårt trädgårdsarbete men ligga i hängmattan, umgås med lugna och försynta men besöka eldiga och burdusa, gå i sliten jeansjacka men köpa ny finblaiser, tacka nej till efterrätten men ja till glaspåfyllningen, vara för mig själv men gå ut bland folk, utstråla harmoni men uttrycka vrede, samtycka men ta avstånd, skaffa katter men komplettera med hund, leva spartanskt men gå på vattentoalett, ge ut texter men ta bilder, se det stora i det lilla men blåsa det lilla stort.

Ibland kan det kännas slitsamt att bära på alla dessa motsatser, tycka sig uppfatta den där sågens gnagande rörelse. Men på senare tid har jag försökt att tolka kontrasterna åt ett positivt håll. Intala mig om att de är berikande. Dyrbara gåvor, som breddar synfältet och avtäcker möjligheter. Det är mötet av två ganska olika sorters uppsättningar av gener som har resulterat i mig, och de levda årens innehåll har format mig som det har. Det är bara till att acceptera. Bejaka. Buga tacksamt för.