Det var en tidig morgon.

Det var fortfarande mörkt, bara någon enstaka bil susade Förbi på gatan.

Titt som tätt tändes en obetydlig lampa.
I ett litet fönster, som ett nålstick i himlens skyddande Dimma.

De upplysta våningarna i kontorskomplexen
Gav det lugna och utmattade mörkret
En bitter känsla av arbetsnarkomani.

Det var en tidig morgon när jag fortfarande sov.

Jag sov som ett litet barn
Alltför uppslukad av barnslig trötthet
Att ingen skulle våga väcka mig
Av ren omtänksamhet.

Ingen levande varelse.

Men något gjorde det, ett starkt och hjärtskärande pip.

Jag fumlade mig fram mot väckarklockan, och plötsligt Fylldes sovrummet av den tidiga morgonen.


Jag var trött, men morgonen väckte och fyllde ut mig.

Jag satte mig i en fåtölj, betraktandes soluppgången.