ensam
på ruinens brant
med borttappade ord
små ord som blivit över
efter det att allt en gång var sagt
fanns förnimmelsen kvar
spasmer som klängde efter hopp

ensam
av eko återstod väntan
luttrade luftslott
en gång murade med drömmar
det spelades operett
toner i moll välkomnade årstiden
timmar med vit ensamhet