Här sitter jag och fryser
Vid kanten av mitt förflutna
Med bevarad heder
Genom den episka banan
Där rätt och orätt svänger.

Ur mörkren drev jag
Såsom bråten driver
I hamnen slammiga vatten
Ut under Ärans sol

Ur mörkren och högst över
Sveket av människorna
Lyser Ärans banér
Vid gränsen av de inskränkta.
Där till och med dödens kyla
Ändrar sina manér
En stund och ger vika
För drömmarnas minnen…
Men,
Nu är skamkänslas synkraft tömd
Och vuxenhetens visdom gömd.
Satans spel med sötade safter
Och honung, snabb halka,
Sin varma grop förbereder.
Den helvetiska fällan.

Så sant som att världen var människans hem
Man hågfästa kan att vi mästrar konsten
Att kacka mest i vårt eget näste.
Med slagg, mäsk och spillnings spår
Och all sort dynga
Där garmfolk går eller goddagspiltar
Pilskande leker.

Löften får vissna
Då frillohand smeker
Och fånars ord fäller
Furstars löften medan
Dummer och dådlös makt delar.
Ty hövdingar hemma
Hos gullpullor kelar.

Och svärden blivit lampor,
Som väggfäst prydnad
Förutan lydnad.

Jean-Raoul de Marcenac