Då, föddes jag också,
Av människor lust
Och mänsklig tragedi.
Vid ett sekels höjd
Av slakt och barbari,
Där ett arv av synder trycktes
Över våra själar.

När oskuld var ett brott,
Fann jag kärlekens ljus.
När ordens alkemi
Förvandlade bläck till guld,
Blev min syndiga lycka
Fängslad i dess hem.
Sorgen blev större än mitt brott.

Ty, för dessa, blev barnet till
Av mannens lust
Och av ”där” djävulen härskar.

Med tiden tror vissa härska och köpa
Från Liemannen, med allmosor för glömskan,
Ett mönster av otacksamhet i stort format.
Det skräp de samlar in är goda gamla gärningar
Som lika snabbt kommit, är glömda.

Äran, som de så vill glänsa med
Är att hänga urmodigt som en rostig rustning
Utsatt för ett monumentalt hån.

Nu för mig syns tiden lik en elegant värd
Som hastigt skakar hand med de utgående
Och med armarna utsträckta välkomnar nykomlingen
Till den eviga mänskliga komedin.

Men, ägna tid åt strunt är göra livet långt
Och salta såren som får en glömma
Livets söta safter.

Nå, snart måste jag väl också dö
Och möta mörkrets brud
För att söka skydd i hennes kalla famn.
Fly, till slut, detta rike
Där tjocka isen och bittert kalla
Osynliga vindar fängslar,
Med rastlös våldsamhet,
Den frisökande anden.

Oh! döden…
Söta, rara syster
Låt mig ej leva där en inte får blicka,
Från himmelen till jorden
Och från jorden till himmelen.

Jean-Raoul de Marcenac