Regndroppars skimrande transcendenta väsen

fäller sin ridå över landskapets gråa horisont.

Mjukt det inbäddar

ängar, hagar och milsvida skogar

och ger dem en mildrande attityd

utsuddande närhet.

Ansiktet känner den svalkande vätan

av duggregn som faller

förebådande -

höstens kalla vindsymfoni

som skall släcka gräsets klorofyll -

ge träden brandgula segel -

men än är vätan varlig.